Linköpings blodbad

Det är skärtorsdag, i stilla veckan, år 1600. Kyrkklockorna är dymlade för att klangen ska var dov, en tradition från medeltiden, för att mana till stillhet. Men i Linköping är det allt annat än stilla! Flera svenska adelsmän har just kommit ut ur fängelsehålan på Linköpings slott och deras familjer gråter av sorg. Männen står dömda för högförräderi mot hertigen och ska avrättas på Stora Torget. En kort stund får de återförenas med sina barn och fruar, efter att ha varit åtskilda i över ett år, sedan ska de gå vägen mot torget för att halshuggas. Det här är det mörka slutet på ett märkligt svenskt inbördeskrig.

I slutet av 1500-talet drar det ihop sig till storm i Sveriges kungahus. 1592 dör kung Johan III och hans son Sigismund blir svensk kung. Han är också polsk kung och katolik. Mot detta beslut ställer sig Sigismunds farbror hertig Karl. Detta är starten på vad som ska bli Sveriges, än så länge, sista inbördeskrig och religionskrig (Sigismund var katolik och Karl protestant). Det var dessutom ett krig med medlemmar ur samma familj på båda sidor.

Vid riksdagen i Söderköping 1595 erkänns hertig Karl som riksföreståndare. Då beslutas också att alla katoliker ska utvisas ur landet. Märkligt beslut med tanke på kungens tro.

Erik Sparre står först på hertigens sida, men när han med vapenmakt vill angripa anhängare till Sigismund protesterar rådet. Många adelsmän väljer att stå på kungens sida. Erik Sparre är gift med Ebba Brahe, dotter till en av Sveriges första grevar Per Brahe d.ä. Erik Sparre beger, sig tillsammans med flera rådmedlemmar, till Polen för att övertala Sigismund, att återvända till Sverige.

Den 30 juli 1598 landsteg Sigismund i Sverige och började sin färd, för att återta makten i sitt land. Han lyckas överta både Kalmar och Stockholm. I Kalmar placerar han Johan Sparre, Jöran Posse och Gustaf Brahe på slottet.

Sigismund själv fortsätter till sin syster prinsessan Anna på Stegeborg och hertig Karl samlar sina män i Linköping. 28 augusti beger sig hertig Karl vidare från Linköping till Mem, i närheten av Stegeborg. På morgonen den 8 september går hertig Karls armé till anfall mot Sigismunds här. De lider ett svårt nederlag, där kungen dessutom är storsint och avbryter dödandet.

Hertig Karl retirerar till Linköping med lämnar kvar 153 bergslagsbönder under ledning av Påvel Olofsson (Mathias ana) för bevakning av bron vid Mem.

På morgonen den 25 september drabbar de båda härarna samman igen, på fältet vid Stångebro, utanför Linköping. Här avgår hertigen med en förkrossande seger och tvingar kungen till hårda villkor. Karl kräver att Sigismund ska skicka hem hela sin polska här. Många av de svenska adelsmän som stått på kungens sida fängslas. De förs till Gripsholms slott, utan att få träffa eller ens brevväxla med sina anhöriga. Hertigen lovar att de ska dömas efter Sveriges lag, i kejserliga, kungliga och furstliga sändebuds närvaro. Hertigen kräver också, att kungen själv ska vara kvar i landet, för att närvara vid den riksdagen.

Efter detta möts parterna på Linköpings slott för en middag. Det är ett slott som Sigismunds pappa Johan III rustat upp och gjort i ordning. Nu firas här något som måste vara tidernas märkligaste släktmiddag. Kungen, brorsonen, som fruktar för sitt liv och hans starka, maktlystna farbror vid samma bord. Dagarna efter flyr kung Sigismund tillbaka till Polen, tillsammans med flera svenska adelsmän.

Hertig Karl börjar nu ta tillbaka de slott och herresäten som varit i Sigismunds makt. I maj 1599 intar hertigen Kalmar slott och de herremän som finns här avrättas genom halshuggning, däribland Johan Sparre. Kroppen grävs ner på galgbacken, medan huvudet överlämnas till den unga änkan Margareta Brahe. Hon förvarar det i en träask, som hon alltid bär med sig. När hon begravs i Brahekyrkans gravkor på Visingsö, får huvudet följa med.

Efter detta beger sig hertig Karl till riksdagen i Stockholm. Enligt beslut på denna riksdag, i Stockholm 1599, är Sigismund avsatt och hertig Karl riksföreståndare. Det beslutas också att det skulle det kallas till riksdag i Linköping år 1600. Den riksdagens tunga beslut är att utse en jury till rättegången av de adelsmän som fängslats 1 1/2 år tidigare. Dessa är Erik Larsson Sparre, Gustav Banér, Sten Banér, Hogenskild Bielke, Ture Bielke, Claes Bielke, Bengt Falk, Jöran Knutsson Posse, Axel Jönsson Posse, Arvid Eriksson Stålarm och Karl Stenbock. I mars 1600 förs de till Linköpings slotts fängelsehåla.

Ståndsriksdagen i Linköping inleds den 24 februari år 1600 med högmässa i domkyrkan. Då är ungefär 700 personer samlade. De fyra stånden är adel, präster, borgare och bönder. Adelsmännen representeras av ättens huvudman, prästerna av biskoparna och flera präster, borgarna av borgmästare, skrivare men också hantverkare och handelsmän och bönderna av folkvalda nämndemän.

Bland prästerna finns troligen rektorn vid Linköpings skola Jonas Kylander (Sissis ana). Från Norrköping kommer stadsskrivaren Hans Holmesson som var en av protokollskrivarna. Bondeståndet representeras bland annat av Påvel Olofsson från Vånga bergslag (Mathias ana) och Pär Kristoffersson från Kisa (Sissis och Mathias ana) som representerade Kinda härad.

Riksdagen beslutar att avsätta hela Sigismunds ätt, det vill säga att hans barn inte heller kan göra anspråk på tronen. Riksdagen godkänner också att hertig Karl blir svensk kung. Adeln som är det ledande ståndet yttrar sig först i alla frågor. Men egentligen är det nog bondeståndets representanter som är mest vana att sammanträda och fatta beslut, då de är nämndemän från häradstingen. Några av dem är läs- och skrivkunniga men det är inget krav.

Domstolen som tillsätts består av 153 personer, där 38 st var adelsmän, 24 st krigsbefäl till häst, 20 st krigsbefäl till fots, 24 st borgare, 23 st fogdar och 24 bönder. Domstolens första sittning är i rikssalen på slottet den 3 mars. Bland adelsmännen i domstolen finns Erik, Abraham och Magnus Brahe. Fängslad är deras svåger Erik Sparre. Rättegången varar i sex veckor och under tiden sitter de anklagade adelsmännen fängslade i fängelsehålan på slottet. Läs mer om fängelsehålan HÄR!

Hertig Karl uppträdde under rättegången som åklagare och åtalet gällde förräderi. Några av rådsherrarna föll på knä, erkände och benådades. För några fanns inte tillräcklig bevisning. De övriga dömdes att mista liv, ära och gods.

Den 19 mars stängs riksdagen och den 20 mars, på skärtorsdagen ska domarna mot rådsmännen verkställas. Nu har hertigen lämnat staden!

Först ut är Gustav Banér. Han är gift med Christina Sture och har med henne fått fjorton barn. Tio av dem lever och blir faderslösa. En av döttrarna har beskrivit denna dag i din dagbok, troligen den femtonåriga Anna. Hon berättar att fadern inte ville att de skulle skämmas över hans namn utan hålla huvudet högt, för han var oskyldig till det han anklagats för. Han hade bara följt sin kung! På torget lär han bland annat ha sagt: ”Här bliva tjugotvå faderlösa barn och fyra bedrövade änkor, deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dagligen till Gud, det vet jag. Oskyldig dör jag hörde det, och förbannade vare de som talar illa på vår döda mull.” Så tog han själv av sig sin mantel, väst och hatt och drog ner skjortan och knäböjde för skarprättaren. Männen halshöggs knästående med svärd.

Näste man att föras ut på torget är Erik Sparre. Han är gift med Ebba Brahe. De har tolv barn varav nio lever och blir faderslösa. Erik lyckades under rättegången att få domstolen med sig tack vare sin retoriska skicklighet, men dömdes ändå till döden. Efter avrättningen fördes han till Peder Mattsons hus för svepning och gravsattes i domkyrkan. Senare flyttades kroppen till Öja kyrka. Erik arbetade hela sitt liv energiskt med konstitutionella frågor och tvekade inte att stå upp för det att trodde på. Det är också det som tar hans liv. Han blir 49 år gammal.

Sten Banér är gift med Ingeborg Tott. Han har inga barn. Han stiger fram, tar av sig sina kläder, knäböjer och ber om Guds förlåtelse. Sedan säger han: ”På Er hoppas jag, o Herre! Ni låter mig icke komma på skam till evig tid!” Så faller hans huvud. Sten begravs i den sk Händelögraven under gamla St Johannes kyrka i Norrköping. Detta gravkor har plomberats och finns fortfarande kvar under det som idag heter Hörsalen.

Ture Bielke är sist ut av rådsherrarna. Han är känd för sin goda bildning och sina stora själagåvor. Han är gift med Margareta Sture. De har fått sex barn, men bara två av dem lever år 1600, Nils och Märta. Enligt sägnen syr Margareta fast Tures huvud igen på kroppen, innan han begravs.

Efter Ture är det biskopssonen Bengt Falks tur. Han har gjort en märklig karriär hos Johan III och Sigismund. Hans far var lutersk biskop, medan han själv konverterade till katolicismen. Detta sågs naturligtvis som förräderi mot hertigen och fäderneslandet.

Arvid Stålarm och Axel Kurck har tvingats bevittna avrättningarna i tron att vara näste man, men benådas i sista minuten ute på torget.