Denna plats ruvar på en mer ryslig historia än du någonsin kan tänka dig. Här hålls på 1600-talet en av de första, men också en av de största och grymmaste häxprocesserna i svensk historia. Det är här, nio kvinnor och en man, faller offer för dåtidens rädsla för svart magi.
De som startar denna rysliga tillställning är hertigen av Östergötland och hans hustru. Hertigen är Johan Vasa, barnbarn till självaste kung Gustav Vasa. Johan blir faderlös tidigt och bor med sin mamma, änkedrottningen Gunilla, utanför Norrköping. Hans bror blir kung av Sverige. Han blir även moderlös som åttaåring och växter upp hos sin farbror i Stockholm. En farbror som avsatt Johans bror, Sigismund, i ett blodigt slag i Linköping och sedan tvingat honom och hela hans familj att avsäga sig rätten till kungakronan. Hertig Johan som blir bortgift med sin kusin prinsessan Maria Elisabeth, dotter till kungen. Det sägs att äktenskapet är mycket olyckligt och att båda makarna tidvis lider av psykisk ohälsa. Kanske är det därför de hittar på de hemska saker som du nu ska få höra om?
Det hela börjar år 1611. Parets hovpräst Claudius Prytz anklagar en kvinna, som kallas Tobo-häxan, för att ha förhäxat hertigen och hertiginnan. Det kan mycket väl vara så, att det är dåtidens förklaring till hertigparets ohälsa. Tobo-häxan döms som skyldig och bränns på bål i Söderköping. När hon står i det brinnande bålet ska hon ha dragit tag i prästens kappa och närapå dragit med sig honom i elden.
Prästen och hertigparet driver nu på att att en ny lag ska utfärdas, en lag som ska tillåta stränga och inte alltid rättvisa straff för trolldom.
I ett torp på Björsjö ägor bor i början på 1600-talet tre kvinnor i tre generationer, mormor, mor och dotter. En soldat som bott hos dem anger dem till myndigheterna och berättar att de hade flugit iväg på skärtorsdagen och att de utövar svartkonster. Kvinnorna anar att något är på gång och rymmer ut i skogen. De bosätter sig i en liten grotta, Trollkärringegrottan, i skogen norr om Finspång.
När hösten kommer avslöjas de av röken från elden i grottan. Kvinnorna fångas in och får genomgå vattenprovet. Det betyder att deras fötter och händer binds ihop och så kastas de i en skogsgöl. Om de flyter är de skyldiga och om de är oskyldiga så sjunker de. Kvinnorna från Björsjö flyter och de två äldre kvinnorna avrättas genom att brännas på bål, medan flickan skonas.
År 1613 kommer en ny, ung präst, Petrus Jonae Bjugg, för att arbeta hos hertigen och hans hustru. Han måste ha fått bevittna detta fasansfulla på nära håll. Mitt i detta elände lever hertigen och hans hustru ett flärdfullt liv och år 1614 påbörjas också arbetet med det nya slottet Johannisborg. Mer om det HÄR! Under perioden februari till april 1617 fängslas nio unga flickor från trakterna kring Finspång och alla anklagas de för trolldom och samröre med den onde själv. Tack vare Christoffer Anderssons, fogden på Finspongs gård, anteckningar vet vi namnen på alla nio. Det är grannflickorna Elin och Kerstin från Näs i Risinge socken, Ingrid från Rippestorp i Risinge, Margareta från Eketorp i Kvillinge, Kirstin från Tråbrunna i Östra Eneby, Ingrid från Gållbo i Regna, Ingrid Göran Orres från Vånga, Lusse från Mullsäter i Skedevi och Lusse från Svartorp i Hällestad.
Både tortyr och vattenprov används på order av hertigen. 1616 omnämns att mästerman var sysselsatt med att ”sänka trollkonor i vattnet och pina dem till en sann bekännelse”, vilket inte riktigt går ihop med ovanstående uppgift, men ändå. I räkenskaperna kan vi också se att fyra bränntänger, tre fångkistor och en sträckbänk tillverkas av smederna till häxprocessen. Vattenprovet utförs i det som idag kallas för Trollkärringegölen.
Det är en förnämlig samling skara män som satts att döma rättegången som troligen inleds i juni eller juli samma år. Det är bland andra före detta fogden på Finspong Nicklas Nilsson, länsman Tyris i Bottorp, bergsfogden i Hällestad, Vaste i Vaglö och prästerna i alla de omgivande socknarna. Olavus Andreae från Kvillinge, Claudius Andeae från Eneby, Claudius Botvidi från Risinge, Haquinius Petri från Regna, Bengt Johannes Saebyensis från Skedevi, Ericus Johannis från Hällestad och Bothvidus Jonae från Vånga. Kommission som utdömer de hårda straffen för häxeri, är ivrigt påhejade av hertig Johan och prinsessan Maria Elisabeth.
I ett brev från Skedeviprästen Bengt framgår det att Lusse från Mullsäter dött under tortyren. Han skriver att Lusse hävdat sin oskuld och undrar var han ska begrava henne. Lusse får sin sista vila på en avlägsen plats på kyrkogården. Förbrytare begravdes nästan alltid utanför vigd mark, vilket måste betyda att hon inte ansågs skyldig.
Lusse från Svarttorp anklagas för att ha träffat Satan och varit på färd till Blåkulla. Hon förhörs men döms inte förrän år 1619 och avrättas 1620. Lusses make avrättas 1617 på grund av otrohet.
Kvinnorna förs till skogen vid Flasbjörke. Till det ställe som idag kallas Trollkärringeskogen. Här finns ättestupan där kvinnorna knuffades ner i ett brinnande bål, efter att ha blivit bundna. Innan dess hade de också fått tjära hällt över sig. Det sägs att männen som knuffade dem använde påkar, eftersom de inte ville vidröra dem.
Enligt sägnen är Elin i Näs är den första att bekänna. Kvinnorna avrättas tre och tre, förutom Elin i Näs, som anses vara den värsta trollkonan av dem alla. Hon tas omhand enskilt.
Flickorna blir dömda trots att det naturligtvis inte finns några bevis. Ofta räcker det med att de är lite annorlunda. Ofta är de kloka och läkekunniga flickor. Det är farligt i dessa tider att känna till för mycket om skogens läkande örter.
Enligt legenden sägs det, att man ibland under dimmiga dagar, kan höra kvinnoröster som förtvivlat ropar ”Jag är oskyldig, jag är oskyldig!”. Den som ska göra sig lustig och härmar dessa röster, faller död till marken, innan solen gått ned. Så hände det en gång med en obetänksam dräng.
Fröken Sissi 