Vargbergaleden

Bara ett stenkast från där jag bor finns en vandringsled med namnet Vargbergaleden. En ca 2 km lång led med tavlor som berättar om skogsbruk och djuren som hjälper och stjälper skogen. För att komma dit måste du åka till Vånga i Östergötland, svänga vänster efter kyrkan och köra ca 2,2 km. Då kommer en liten grusparkering på vänster sida.

Jag kan ju inte låta bli att fascineras av naturen och alla de sägner och väsen som sägs finnas på platser som denna. Här kommer därför några sagor och sägner om skogen och skogens väktare och väsen (och som vanligt är det mer eller mindre sant).

Vi startade vår vandring vid Luffergropen. Den har enligt tavlan fått sitt namn från de luffare som övernattade i grusgropen. Luffare har funnits i Sverige funnits länge i Sverige, men innan 1860 var de tvungna att ha ett inresepass om de ville ge iväg utanför den egna socknen. Även om de hade ett sådant kunde de gripas av länsman, för det var inte tillåtet att bara driva runt och inte arbeta. Ordet luffare kommer från 1890-talet. Luffarna vandrade vägarna fram. De tillverkade ibland enklare hantverk, som kvastar eller vispar av ris från träd eller olika ståltrådsarbeten. Dessa ståltrådsarbeten kallas luffarslöjd. Men luffarna var ändå beroende av den mat och sovplatser som de fick i gårdarna som de vandrade förbi. De hade därför luffartecken som de ristade på grindstolpar eller staket för att berätta om gårdsfolket var vänliga eller argsinta. Helst ville luffarna hitta dessa tecken, såklart!

Vi tar med oss två av Östergötlands kända luffare på vår vandring. Norrköpings-Anders, eller HA eller Brokiga Blad, som han också kallas och hans bror John. Norrköpings-Anders hette egentligen Herman Andersson och han var en skicklig och framförallt snabb målare. John skötte hushållet och sålde tavlor, medan Herman målade. För att hinna måla som mycket som möjligt målade han tjugo tavlor åt gången. Alla med landskapsmotiv. Bröderna föddes i Norrköping i slutet av 1800-talet.

Överallt finns rådare som beskyddar olika delar av vår vackra natur. I skogen finns skogsrået, i vattnet finns sjörået, i berget finns bergsrået, gårdarna har sina bekyddare och de djupaste bergshålorna sina. Gör dig redo att höra berättelser om några av dem.

Det berättas att slottsfolket på Grensholm för länge, länge sedan hade hjortar som gick innanför stängsel. Men så tröttnade de på sina husdjur och släppte hjortarna fria. Med tiden har de blivit fler och fler. Nu finns det massor med hjortar och det är tillåtet att jaga dem. Men som jägare gäller det att se upp! Skogsrået vaktar över de vilda djuren och skogen. Hon ser ut som en vacker kvinna med långt vackert hår, om du ser henne framifrån, men ryggen är alldeles ihålig. Skogsrået kan lura dig vilse och se till att jägare inte får någon jaktlycka. För att slippa träffa henne kan det hjälpa, att vända ett klädesplagg ut-och-in.

I vattnet runt omkring här på markerna kan sjörået finnas. Hon vakar över alla vattendrag som finns i hennes revir. Sjörået kan se ut lite som Skogsrået men hon har fiskfjäll på ryggen. Om du ska fiska får du vara uppmärksam så du inte får upp någon av Sjöråets fiskvänner.

Människorna i gårdarna runt omkring här var livrädda för vargen. De försökte fånga den i varggropar och med vargnät. De var så rädda att de inte ens sa namnet rakt ut. De kallade den för Gråben, Ulven eller Tasse. När folket i gårdarna samlades vid elden på kvällarna och berättade sagor för varandra fick vargen ofta vara den elaka som i Rödluvan eller Tre små grisar.

Nu har vi kommit upp på Krontaket på Vargberget. Här är vi nära granngården Viggesätter och på deras ägor ligger Drakudden. Nu gäller det för dig att hålla ögon och öron öppna. Kanske kan du höra vingsus eller se ett gyllene band komma flygande över skogen. Vid Drakudden ligger nämligen en guldvagn nedgrävd och den vaktas av Viggesätters drake.

Vill du veta mer om den kan du läsa HÄR!

På vägen från Krontaket passerar du en öppning ner i berget. Djupt nere i bergets inre bor dvärgarna. De är skickliga smeder och kan hjälpa skoghuggaren att få den vassaste yxan, jägaren att få den skarpaste jaktkniven och fiskaren att få de bästa redskapen.

Människorna här i trakten trodde på många olika saker. De ville så gärna ha tur med jordbruket, skogen, jakten och fisket och de trodde att spiritus skulle kunna hjälpa dem. En spiritus skulle kunna vara ett djur eller ett föremål. Ekoxen är ett sådant djur. Om du lyckades fånga en ekoxe skulle den bringa lycka, framgång och rikedom. Idag finns det inte så många ekoxar så de är fridlysta och får inte röras.

Här uppe vid Utsikten gäller det att ta det försiktig. Det är väldigt brant. I berget finns trollen. Trollen älskar människor och besöker gärna deras fester. De kan röva bort människor och låsa in dom i berget. De kan också röva bort små människobarn och lämna sina egna trollbarn istället.

Gör en liten avstickare till Lille Jons Veskull. Om inte det här är ingången till bergakungens sal så vet jag inte var det kan vara. Bergakungen är bergets beskyddare. Han vet precis var all järnmalm eller silvermalm finns, men om du skulle hitta det kan han förtrolla dig så du aldrig hittar dit igen.

Vid Ängsbacken fick gårdens folk kämpa för att komma fram med timmerlassen. Kanske fick de ibland av gårdens beskyddare, gårdstomten. Folket på gårdarna önskade att det skulle finnas en tomte som tog hand om gården och djuren. Men det gällde att hålla sig väl med tomten annars kunde det gå illa. Tomten skulle ha sin lön på julaftonen, ett rejält grötfat med en stor klick smör i mitten.

Så kommer platsen Kärringarännet. Varför den heter så vet jag inte, men jag kommer att tänka på trollkärringar. Trollkärringar var samma sak som häxor. Det var trollkunniga kvinnor som kunde både bota eller förtrolla djur och människor. Förr i tiden var folk livrädda för häxor. Så rädda att de dödades om de hittades. I Vånga fanns det en häxa på 1600-talet som hette Ingrid.

Vid Kohagen var det tidigare en hage för just kor. Vindstilla sensommarkvällar eller mornar vid skymning eller gryning var det möjligt att se älvornas dans som en dimma som svävar över marken. Men det gäller att akta sig för älvorna är inte så snälla som man kan tro. De ger ofta människorna olika sjukdomar. Där älvorna dansat kunde det växa upp en älvring eller häxring av svampar. Om du skulle råka somna i en sådan är risken att du känner dig yr och illamående.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.