Rådslaleden

I Stjärnorps skogar ligger byn Rådsla. Under 1800-talet var det till ytan det största hemmanet i Stjärnorp. Det har i alla tider varit två gårdar. År 1646 köpte Louis de Geer tre gårdar från kronan Rådsla, Häggetorp och Bryttjorp. Dessa gårdar har sedan haft samma ägare. Rådsla var huvudorten för bergsbruket i norra delen av Stjärnorp, som var en del av Hällestad bergslag. Under senare delen av 1600-talet var Isak Olofsson (f. 1635) bonde och bergsman i Rådsla. Han var gift med Anna Nilsdotter (f. ca 1641 i Häggetorp). De hade barnen Nils (f. 1673) och Anna (f. ca 1676). Anna och hennes make Olof Jönsson brukade Norrgården. Föräldrarna Isak och Anna är anor till Mathias. Deras son Nils fortsätter att bruka Sörgården tillsammans med sin hustru Margareta Pålsdotter född i Vånga. Nils dog 1739 och efterträddes av sin dotter Anna och hennes make Olof Persson född i Mantorp i Vånga. Deras dotter Ingeborg gifte sig med Israel Tyrsson (f. 1726 i Torp i Vånga) och de var nästa brukare av gården. De efterträddes av dottern Ingeborg och hennes man Jon Hindriksson (f. 1751 i Bjäsäter, Stjärnorp). Deras son Israel Jonsson (Mathias morfars farfars morfar) gifte sig med Cherstin ”Stina” Danielsson, född i Norra Hult, var nästa bonde, men de flyttade till Brink 1839. Men under dessa tvåhundra år brukades Rådsla av släkten.

Rådslaleden tar besökarna med på en historisk vandring. Först kommer du till Rådsla gruva. Den brukades endast under åren 1713-1716, men malmen var fattig och svavelrik, så istället tog en ny gruva vid Perstorp i bruk. Det gjordes ett nytt försök att bryta malm här 1760. Arbetet i gruvorna var mycket farligt och metoden som användes var tillmakning. Berget hettades upp så det blev sprött och så hackades malmstycken loss.

Avfallet som blev kvar kallades varp och lades i stora högar. Dessa kan fortfarande ses i naturen.

Bergsmannen Nils Olofsson var med all sannolikhet med när detta första försök till brytning görs här. Vid det andra försöket är det mågen Olof Persson från Mantorp dom finns med. Mantorp tillhörde de gårdar i Vånga som ingick i Vånga bergslag.

Vid järnhanteringen gick det åt stora mängder träkol. Denna träkol framställdes av avverkade träd i så kallade kolmilor. Kolaren vaktade milan som tog ungefär 15-20 dagar att kola ut. På senare tid användes klenare träd, toppar och liknande, stora områden blev på så vis genomgallrade. Veden lades upp på tork i ett så kallat res eller klipp.

Järnmalmen bearbetades först i en hytta som drevs av vattenkraft. Vid Rådsla kom vattnet troligen från bäckar från Hallsjön. Här finns en grillplats som är fri att använda så länge det är tillåtet att elda i naturen.

Strax efter grillplatsen kommer du fram till uppgången till utkiksplatsen på Huaberget. Själv utkiksplatsen är kanske inte så mycket att hurra för med bergets historia är desto mer spännande.

Huaberget är trollens berg. Djupt inne i berget hade de sina salar fyllda med rikedomar, jo då för troll är just rika som troll. Troll tycker tyvärr mycket om människor och de vill gärna vara med dem på alla möjliga sätt. Just den här berättelsen handlar om en ung piga som arbetade på gården Bryttjorp. Hon gick till skogen för att hämta granris till farstukvisten. Men hon kom aldrig tillbaka! Trollen i Huaberget fångade henne och tog henne med till sina bergsalar.

Å, den stackars piga kunde nog inte knepet för att ta sig därifrån. Men det ska jag lära dig! Du måste sjunga en psalm allt vad du kan. Då släpper trollen dig. Men det är inte lätt att bli bergtagen, jo, för det kallas så, när trollen kidnappar någon till sitt berg. De flesta som varit bergtagna blir aldrig sig själva igen. Men den här stackars pigan kom aldrig ut. Och vet du vad, jag tyckte precis att jag hörde henne skrika, när jag lyssnade riktigt noga.

Under vandringen kommer du också förbi Rådsla hytta. När den tog i bruk vet ingen säkert med redan 1582 levereras två skeppund järn från Rådsla till Finspång. Sista blåsningen utfördes 1774, när Israel Tyrsson eller möjligen mågen Jon Hindriksson brukade Sörgården.

Hyttan utgjordes av en stabil mur ovanför marken. Jord kastades upp runt omkring och den kunde också förses med ett stadigt timmer som stöd. Bränsle och malm tillfördes ovanifrån. Luft blåstes in med hjälp av en vattendriven bälg, tror man. Järn och slagg togs tillvara genom en öppning i hyttans botten. I hyttan omvandlades järnmalm till tackjärn. Tackjärnet märktes R.A. Du kan också se slagghögar runt hyttan.

Där bäcken rinner ut ur Hallsjön fanns också en stångjärnshammare. Den fick sina privilegier 1649 vilket är precis innan Isak Olofsson började bruka Rådsla. Hammaren fanns kvar till omkring 1830. Bergslaget upphörde dock redan 1820, men hammaren användes för redskapssmide. År 1825 finns hammaren omnämnd i jordeboken, där står det att den ägs av bönderna och de betalar 1 riksdaler i skatt för sin hammare. I hammaren omvandlades tackjärnet till det smidbara stångjärnet. Även järnet från hammaren märktes R.A. När hammaren slutades brukas är det Israel Jonsson och hans hustru Stina som finns på gården. Släkten finns alltså med under nästan hela bergsbrukets historia.