Häromdagen gjorde jag ett besök vid Västra Eds kyrkoruin. Den har i sig själv en spännande historia, men extra roligt blir det ju såklart när det är gamla anor inblandade.
Fram till år 1612 omfattar Eds socken också en stor del av skärgården. Men det var långt för skärgårdsborna att ta sig till gudstjänsten på söndagarna. Så de anhåller om, och får tillstånd till, att få skapa en egen församling, som får namnet Eds kapell. Detta är kyrkoherden i Ed inte glad åt utan försöker få beslutet hävt. Det lyckas han dock inte med, utan skärgårdsborna får ha sin egen kyrka. Vartefter kommer detta att bli Östra Eds församling. Kyrkan i Ed uppförs troligen på 1100-talet. På 1200-talet utökas den med de två korsarmarna. Denna konstruktion är ovanlig och återfinns bara i Gärdslösa kyrka på Öland. Den kyrkan var speciell också för att den var en prostkyrka. Varför byggdes Eds kyrka på samma sätt? Varför var den speciell? Eds kyrka hade ovanligt många träskulpturer. Det finns två stycken bevarade från 1200-talet. Altarskåpet är troligen beställt av Anna Arvidsdotter Trolle till minne av hennes make Nils Bosson Grip. Både Trolles och Grips vapensköldar finns i kyrkan. Nils Bosson Grip tillhör de främsta i Sverige och blir förmodligen dubbad till riddare vid kung Hans kröning. Den 14 februari 1522 mördas Nils Bosson Grip i Vingåker. Det råder delade meningar om vad som egentligen hände, men den mest sannolika versionen, eftersom den framförs av hans svärson, är att det var Gustav Vasa som beordrade mordet. Efter det beställer änkan alltså denna altartavla, som en själagåva till Gud för Nils räkning. Det kan vara tillverkat i Tyskland, men träslagen i skåpet, ek, furu och lind, pekar mer på att det är en tysk mästare som kommit till Sverige. Den målade predellan, som altarskåpet står på, har ett unikt motiv med Sankt Göran och draken. Men valet är kanske inte så märkligt eftersom Sankt Göran var riddarnas beskyddare. Sten Sture d.ä. fromhet föranledde beställningen av den den stora statygruppen med Sankt Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Kanske ligger Nils Bosson Grip begravd i Vinäsgraven som finns i ruinen.

I mitten av 1800-talet blir den gamla medeltida kyrkan i Västra Ed för liten och år 1863 invigs den nya kyrkan. Den gamla ska rivas. Men det har kommit en ny förordning om hur rivningen av dessa medeltida kyrkor ska gå till, för att förhindra att äldre inventarier förstörs eller försvinner. (Läs gärna om vad som hände vid Å gamla kyrka, HÄR)
Mannen bakom denna förordning heter Bror Emil Hildebrand och är riksantikvarie på Vitterhetsakademin (idag Statens Historiska Museum). Han är alltså på plats några år senare och väljer ut föremål som får följa med till Stockholm för att bevaras. Men mycket lämnas kvar. En tiondebod rivs och för att användas till bygget av nya altaret.
Kyrkans tak rivs och dumpas på isen på sjön i närheten. Sedan placeras krut ut på väl valda platser, tänds på och BANG! Kyrkans valv sprängs! Murarnas krön täcks med jord och klängväxter planteras. Sedan lämnas ruinen åt sitt öde.

Min farfars mormors morfars mormors mamma, ni förstår ju att vi är långt tillbaka i tiden, heter Maria Wigius. Hon är dotter till bondesonen Daniel Wigius, född 1622 i Gransjöbo/Gransbo i Djursdala i Småland och hans hustru Elisabeth Johansdotter Mollerus. Maria har tio syskon, varav jag vet namnet på Margareta (f. 1659), Christina, Ingrid, Nicolaus, Helena, Anna, Brita och Sara (f. 1679). Maria själv är född omkring 1655.
Fadern, Daniel, studerar vid gymnasiet och prästvigs den 1 juli 1652. Samma år blir han kollega i Söderköping.
År 1673 blir han kyrkoherde i Drothems församling i Söderköping. År 1690 skriver Daniel ett brev till domkapitlet där han beklagar att han är sjuk och inte orkar med sin tjänst. Han dör samma år, 68 år gammal. Samma år skriver änkan, Elisabeth, Marias mamma ett brev där hon förklarar sin svåra och fattiga situation med elva faderlösa barn. Kyrkoherden i Rappestad Benedictus Mollerus skriver också till domkapitlet och ber dem ta han som den stackars änkan. Det måste väl ändå vara hennes bror, kan man tänka. Daniel Wigius har alltså ingen koppling till Västra Eds kyrkoruin, bara till mig!
Maria gifter sig den 2 november 1699 med kyrkoherden i Kuddby, Petrus Björn i hans tredje äktenskap. Petrus Björn ska möjligen ha varit född den 5 september 1642 i Hässleby. Petrus första fru heter Karin Gråsten och hon är dotter till den tidigare kyrkoherden i Kuddby. Fru nummer två heter Kristina/Kerstin Trysén och är kusin med Maria Wigius. Och nu närmar vi oss Västra Ed.
Tillbaka till Marias far, Daniel. Han är son till bonden Nils Andersson i Gransbo och hans hustru Greta Danielsdotter. Daniel har åtminstone en äldre bror Olavus Wigius, som är kyrkoherde i Tryserum. Olavus är gift med kyrkoherdedottern Margareta Retzius.
(Hon är syster till kyrkoherden Bengt Retzius i Vånga som på den tiden äger halva skattehemmanet i byn där jag bor, bara en lite parentes).
Olavus och Margareta får åtminstone sju barn, en av döttrarna Kristina/Kerstin gifter sig med Pertus Björn, som kusinen Maria Wigius sedan gifter sig med. Den äldsta dottern Elisabeth, kallar sig Trysén (efter Tryserum). Hon gifter sig med Nicolaus Andrae. Han kallar sig Wigius, men det verkar vara taget från hennes flicknamn. Deras barn kallar sig också Wigius.
Nicolaus Andrae Wigius blir kyrkoherde i Västra Ed 1694. Det finns ett brev sparat från greve Nils Gyllenstierna på Fogelvik daterat den 30 januari 1693 i original, skrivet till gode vännen biskop Haqvin Spegel i Linköping. I brevet berömmer greven Nicolaus Andrae för hans duglighet och talar för hans lämplighet som kyrkoherde i Ed. Och Nicolaus Andrae kom att göra mycket gott för Ed. Hans anteckningar i kyrkoböckerna finns fortfarande bevarade att studera. Det är ändå en mäktig känsla att sitta och studera kyrkböckerna och veta att allt faktiskt är nedtecknad av en anfäder, om än med en kringelkrok. Nicolaus Andrae är känd för att ha varit noga med sina anteckningar. Med prydlig handstil, kan ju diskuteras tycker jag dock, skrev han ner noteringar om sina sockenbor. Han har också samlat många intressanta brev och handlingar i den sk prostegårdsboken. Han dör i Västra Ed den 23 juni 1718 och bör ju rimligtvis vara begravd i den gamla medeltida kyrkan. Vad spelar det för roll, tänker ni? Vänta bara ska ni få höra!

Ny kyrkoherde i Västra Ed blir nu, år 1720, sonen Nicolaus Nicolai Wigius. Han är först gift med Elisabet Lindeberg, också hon kyrkoherdedotter, och får med henne sju barn. Efter ha forskat omkring alla dessa kyrkoherdar framträder ganska snart ett mönster. Kyrkoherdar gifter sig med döttrar till kyrkoherdar eller med änkor till tidigare kyrkoherdar. Och vid närmare eftertanke så vet jag ju att giftermål på den här tiden ska ske med någon ur samma stånd, alltså prästskapet. Efter Elisabets död gifter Nicolaus Nicolai om sig, med sin mammas kusin Helena Wigius, alltså Maria Wigius syster. Det äktenskapet blir dock barnlöst. Det blir lite krångligt att hålla reda på alla när de gifter in sig i samma släkter till höger och vänster. Även Nicolaus Nicolai har gjort sig känd för att ha fört prydliga och noggranna anteckningar om sina sockenbor. Och även han fortsatte att samla brev och handlingar i prostegårdsboken. Han dör 25 april 1733 och gissningsvis blir även han begravd i den gamla medeltida kyrkan.

Fjorton år efter att den gamla kyrkan sprängdes i luften kommer kyrkoforskaren Erik Ihrfors på besök. Han blir alldeles bestört över den syn som väntar honom. Inne i ruinen ligger rester av predikstolen, gamla fina epitafier, medeltida skulpturer, människoben och sönderfallna likkistor huller och buller i en enda röra.
Då blir ju jag så nyfiken, vad händer egentligen med människor som inte har fått vila i frid i sin grav? Skulle jag möjligen kunna möta mina förfäder om jag vistas i den gamla kyrkoruinen vid midnatt en mörk natt? På juldagen borde det ju rimligtvis vara möjligt för då firar ju alla de begravda sin julotta, innan de levande har sin julotta. Och blev Nils Bosson Grip på Vinäs begraven i kyrkan är han både mördad och har fått sin grav skändad, då bara måste han ju vara ett spöke, eller hur?
Och vilka var egentligen avbildade på de där epitafierna? Fanns några av mina förfäder med?
Efter mycket om och men restaureras ruinen och flera gravkammare sätts igen och får nya lock. Äldre gravstenar reses upp på nytt. Resterande träskulpturer och textilier hamnar på Statens Historiska Museum.
