När jag sitter på bryggan vid Fyrudden i Gryt kommer min farmors släkthistoria så nära. Här bodde och verkade nästan alla hennes förfäder. Alla hade de yrken som var kopplade till havet och kustlinjen. När jag tittar ut över vattnet ser jag över till Kättilö. På Kättilö fanns en lotsstation och där finns också berättelsen om Christina Lundström (min farmors morfars mormor).
Skärgården är full av öar och kan vara svårnavigerad. Lotsarnas uppgift är att hjälpa fartyg genom skärgården, dels söderut mot Kalmar men även in mot Norrköping. År 1667 kommer en sjölag i Sverige som inte har någon motsvarighet i något annat land, vilket rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie påtalar. Från och med nu har har alla större fartyg som passerar i Sverige lotsplikt. Befälhavaren är skyldig att anlita lots på svenskt inre vatten. Lotsen körs ut till fartyget av båtsmän. I kung Valdemars jordebok från 1200-talet nämns lotsplatser där skeppen bytte lots. Troligen har ett liknande system funnits redan under vikingatid. Lots på fornsvenska hette ledsaghi alltså ledsagare, en person som vet var leden går. Från början var det troligen kunnig skärgårdsbefolkning som visade vägen. Förr kallade fartyg på lots genom att hissa signalflagga ”G”, med betydelsen ”jag begär lots” och när lotsen anlänt hissades istället signalflagga ”H” med betydelsen ”jag har lots ombord”.
I början av 1800-talet var inte lots- och fyrväsendet fullt utbyggt och det fanns
ingen organiserad sjöräddning, inga väderrapporter eller isbrytare.
Det fanns sjökort och seglingsbeskrivningar över vissa områden men
systemet var inte täckande eller fullständigt. Trots gott sjömanskap
var varje resa ett riskabelt företag. /…/I Sverige fick vi en mer organiserad uppbyggnad av fyr- och lotsväsende samt sjöräddning först under andra hälften av 1800-talet. Innan dess hade det funnits enstaka fyrplatser och lokala sjömärken att navigera efter men säkerheten hängde främst på fartygsbesättningens erfarenhet och kunskaper om lokala vatten. Man använde sig bland annat av kännetecken i naturen, som speciella former eller stora träd, för att hitta rätt. Ibland målades vissa klippor med vit färg och ibland byggdes tornliknande byggnader av trä som kallas båkar. Båkarna användes både som sjömärken och som utkiksplatser. Andra former av fasta sjömärken var spirbåkar och stångmärken som byggdes med en bred bas för att spiran eller stången skulle stå stadigt. Senare kom även olika former av belysning att fastas vid dessa. Kummel kallas en större ansamling av stenar, eller ett stentorn, utan ljus och de användes främst i utsatta lägen där de syntes tydligt. /…/
I slutet på 1600-talet blev lotsväsendet en statlig verksamhet, främst till följd av flottans expansion men lotsstationerna blev vanliga först under senare delen av 1800-talet och anlades vid trafikerade eller svårnavigerade farleder. Sveriges kust de lades upp i olika lotsdistrikt och lotsorganisationen var starkt hierarkiskt ordnad. Nästan alla fyr- och lotssamhällen bedrev någon form av odling för självhushåll. Lotsstationerna kunde ligga avlägset som vid Landsort, och Häradsskär i Gryts södra skärgård. Eftersom lotsarnas uppgift var att hjälpa fartygen genom farlederna, ofta in i hamn, hade lotsarna tätare kontakt med hamnstäderna än fyrpersonalen. /…/
I band 16 finns 32 uppslagsord med hänvisning till lots. Lotsförordningen är detaljerat beskriven, så även orden lotsbåt och Lotsverket. Försvarets tidiga ansvar för fyr- och lotsväsendet återspeglas tydligt dels i den hierarkiska arbetsorganisationen, dels i de stränga reglerna för hur uniformerna skulle se ut. Lotsarna delades upp i mästerlotsar, lotsar, extra lotsar och lotslärlingar. Det fanns också lotsförmän och överlotsar.
ur Sjöfartsmiljöer av Maria Bergman
Christina Olofsdotter Lundström föds den 1 februari 1801 som sjätte barn till lotsen Olof Nilsson Lundström (senior) och lotsdottern Ingrid Eriksson. Både Olof och Ingrid är födda på Kättilö. Christinas syskon heter Ingrid, Elsa, Maren, Nils och Måns. Två år senare föds också lillasystern Anna.
Den 29 mars 1809 när Christina bara är åtta år gammal så dör hennes pappa Olof. Ingrid blir ensam med sju barn, varav det minsta Anna är bara sex år. Så vanligt det verkar vara! Dessa sjöyrken är farliga och många öbor kan inte simma, trots att de bor så nära vattnet.
Christina, brodern Nils och systern Anna växer upp och tar efternamnet Lundström. Nils går i sin fars fotspår och blir kronolots vid Kättilö lotsstation. Förledet krono- betyder att han arbetar för kungen – kronan.
Lotsstationen på Kättilö verkar vara uppdelade i åtta gårdar och människorna som bor där verkar vara släkt på något sätt. Invecklat, absolut, men av detta kan man ju dra slutsatsen att lotsyrket går i arv och stannar inom familjen.
Häng med om du vill! Nils äger 1/8. Carins bror lotsen Pehr Jonsson Berg som är gift med Elsa Olofsdotter, syster till Nils och Christina, äger 1/8. Nils dotter, Inga Lundström, är gift med Magnus Olofsson Kjellström som äger 1/8. Magnus Olofsson Kjellströms morbror, kronolots Anders Pehrsson Kjellberg, gift med Maria Månsdotter Kjellström, äger 1/8. Carins kusin, lotsåldermannen Peter Magnusson Berg, är gift med Eva Carolina Olofsdotter, och äger 1/8. Peter Magnussons kusin, Nils Jönsson Kjellström, gift med Anna Svensdotter, äger 1/8.
Hur som haver är det dessa lotsar på Kättilö som tillsammans bygger den höga kummeln på Gubbö som står färdig 1826. Tidigare fanns där en vårdkase som brann ner av våda vid svedjebränning på ön. Vårdkasen omnämns redan 1644 i Johan Månssons sjöbok, men hade troligen funnits där ända sedan medeltiden. Den var en del av ett urgammalt signalsystem. Vid fara tändes en vårdkase och kunde ses till nästa vårdkase och så gick meddelandet vidare. Systemet med vårdkasar finns dokumenterade ända tillbaka till landskapslagarna från 1300-talet.
Kummeln, Gubbö kupa, är idag ett lagskyddat fornminne. Den reses i juni 1826 och blir ett viktigt sjömärke. Stenkummeln står på en höjd, 30 meter över havet, och där ifrån har man en fantastisk utsikt över skärgården. Kummeln är strax över 4 meter hög (14 fot).
När Christina gifter sig med Carl Gustaf Lejon, den 4 juli 1830, är det Christinas åtta år äldre storebror, kronolotsen, senare mästerlots, på Kättilö, Nils Olofsson Lundström som godkänner giftermålet, eftersom Christinas pappa är död. Nils är gift med Carin Jonsdotter, vars pappa också är lots på Kättilö.
Christinas och Carl Gustafs första barn, sonen Gustaf Herman, föds den 28 september 1831, men dör bara tre dagar senare av ögoninflammation eller slag. Dottern Charlotta Georgina Fredrica kommer året därpå och sonen Gustaf Herman två år efter det. Sedan kommer Johanna Christina, Josefina Albertina och Emma Olivia.
Carl Gustaf är liksom sin far, Carl Lejon, sjötullsvaktmästare. Han bor med sin familj vid tullstationen vid Hästö.
Christinas och Carl Gustafs son Gustav Herman är i april 1852 med vid en fågeljakt på Svartskären utanför Jonsbergs kust i Bråviken. Han faller då av okänd anledning i vattnet och drunknar. Som tidigare nämnt är det ovanligt att skärgårdsfolket kan simma.
1855 flyttar familjen tillbaka till Gryt och Carl Gustaf blir vaktmästare vid tullstationen på Barösund. Han har därmed följt både sin far och farfar i deras spår. Den 27 januari 1856 dör Christina. Det står att hon plågats av långvarig frossa. Frossa är detsamma som malaria vilket är relativt vanligt på den här tiden. Året efter dör dottern Emma Olivia av lungsot (lungtuberkulos).
Carl Gustaf gifter om sig med änkan Maria Christina Jonsdotter från Snäckevarp.
Av Christinas och Carl Gustafs barn är det tre döttrar som lever till vuxen ålder. Charlotta Georgina Fredrica gifter sig med skepparen Nils Peter Björklund. Josefina Albertina gifter sig med skepparen och sjömannen Jonas Peter Nilsson. Johanna Christina (min farmors morfars mor) har en alldeles egen historia.
Fröken Sissi 