Över hela vårt avlånga land finns denna sägen, om de dödas julotta, spridd. Den handlar om att de döda har sin egen julotta innan de levandes julotta på juldagen och att någon levande kommer för tidigt och hamnar på fel julotta. Sen är det ju det lilla dilemmat att spöken inte är att lita på. De vill gärna slita levande människor i stycken. Sägnen var också känd i Tyskland redan på 500-talet.
Ofta är det en kvinna som ser att det lyser i kyrkan och tror att hon är försenad, vilket skulle vara fruktansvärt genant. Hon smyger in och sätter sig i en av de bakersta raderna i kyrkan. Döm om hennes förvåning när hon upptäcker att kyrkobesökarna inte längre tillhör de levande. Här får hon ofta hjälp av en död släkting för att ta sig ut med livet i behåll. Ett klädesplagg blir dock ofta kvar i kyrkan och hittas sedan söndertrasat. Det berättas också om rester efter spökena i kyrkbänkarna i form av jord och mull.
En av dessa berättelser handlar om kvinnorättskämpen Fredrika Bremer. Julnatten år 1865 väcks Fredrika av sin syster Agathe ur sin sömn i sängen på Årsta slott, som säger att det är dags att ge sig av till julottan. I sitt yrvakna tillstånd reagerar hon inte på att Agathe faktiskt varit död i många år. Ute på gårdsplanen står den täckta vagnen framkörd och i flygande fläng ger de sig av mot Österhaninge kyrka. Julottan har redan börjat! Kyrkan är upplyst av ljus men det känns kallt och unket. I det bleka ljuset framträder de beniga, knotiga kyrkobesökarna. Liket i predikstolen tystnar när systrarna kommer in i kyrksalen. Allas ögon vänds nu mot systrarna med en intensiv glöd i de annars döda ögonen. Agathes närvaro räddade Fredrika i stunden, men det berättas att hon fick en kyss av döden själv. Och en sådan överlever man inte. Fredrika dör på nyårsaftonen samma år.
Juldagen var kyrkans största högtidsdag och alla skulle närvara vid julottan som kunde firas så tidigt som kl. 03.00. Enligt 1686 års kyrkolag skulle julottan firas kl. 06.00, men det tog ett tag innan denna lag efterföljdes ute i landet. Bloss och facklor fick visa vägen till kyrkan och ofta också hem från kyrkan eftersom det var flera timmar till gryning. På många ställen var det kappkörning hem, men sedan skulle dagen vara lugn och inget arbete fick förekomma. Även djuren hade rätt till vila resten av denna dag. Djuren skulle också få smaka av julbrödet som legat framme under julnatten för att gården skulle få tur under året. Julmaten stod också framme under natten, eftersom tron var den, att döda släktingar kom på besök under natten och då skulle ha något att äta. Dessa juldagar var också den magiska världen extra påtaglig. Gränsen mellan människornas, djurens och de magiska väsens världar var som allra tunnast under julhelgen. Varför då denna kappkörning? Jo, det berättas att den som kom först hem fick också skörda först nästkommande år!
Hustru Maria Johansson från torpet Johanneberg under Jonsberg i Sankt Johannes församling i Östergötland berättar att hennes mor brukade historien om en kvinna som kom för tidigt till kyrkan en juldagsmorgon. I kyrkan var julottan i full gång, men flera av besökarna saknade huvuden. En nyligen avliden kvinna som hon kände igen sa åt henne att genast lämna kyrkan, men lämna sin kappa. Kvinnan gjorde så och gick sedan för att hämta sin kappa. Hon fann den alldeles söndertrasad.
I Gistad i Östergötland var man övertygad om att de döda firade sin julotta klockan 12.00 på natten.
Fröken Sissi 