Harge uddar

Sitter och tittar ut över Vätterns vatten. Här inne i viken vid Harge uddar är det sagolikt vackert, med en närapå spegelblank yta. Men så är det inte alltid…

Naturreservatet Harge uddar ligger vid Vätterns strand i närheten av Askersund. Det är vackra klippstränder och gamla hälltallmarker. Här känns det nästan som att vara vid havet. Kan varmt rekommendera en utflykt hit.

Vättern är en förkastningssjö som bildades för omkring 500 miljoner år sedan. Den är känd på många sätt, det är den gåtfulla sjön, den förtrollade sjön, den nyckfulla sjön och den plötsliga orons hemlighetsfulla sjö.

Det kan, som sagt, vara svårt att tro när man sitter på klipporna och tittar på det stilla vattnet. Men det är inte alltid stilla. Hastigt och lustigt kan Vättern blåsa upp och vattnet blir mörkt och piskande. Vättern är lynnig! Vättern betyder vattnet. Prosten Daniel Tirselius i Hammar påstår att Vättern fått sitt namn efter sjöjungfruns gamla namn Waetter, som på gammal svenska betyder ond ande, spöke eller rå. Det är bara ett litet problem, waetten var ett maskulint väsen och sjöjungfrun och Vättern ses som ett feminint.

”Naturens krafter verkar på ett hemligare och underbarare sätt i denna sjö än annorstäders”, sa Olaus Magnus på 1500-talets mitt.

Att Vätterns djup är bebodd av överjordiska och underjordiska väsen är nog ingen som säger emot. Det finns flera sägner om hur Vättern har blivit till. Den ena berättar om en sagolikt vacker dal där två kungar härskade. Den gode och vänlige Vise och den buttre och tvära Vätte. Vise hittade en vacker flicka, Hildur, som skulle bli hans brud. Men Vätte blev vansinnigt svartsjuk och slog ihjäl Vise för att själv kunna gifta sig med Hildur. Hildur beklagade sig för skalden Atle, som genast fick en idé. Han hade hört om en sjöjungfru som var förälskad i Vätte och arg över hans sätt mot Vise. De övertalade sjöjungfrun att förvandla sig till Hildur och ta hennes plats. När bröllopsdagen var över lät sjöjungfrun en jättelik sjö svämma över kungarnas dal. De bor tillsammans på sjöns botten. Sjöjungfrun sjunger för att lugna den förtrollade kungen, men ibland blir Vätte plötsligt ilsken och sur och då skummar och piskar Vätterns vatten.

Sjöjungfrun har ställt till det för många på Vätterns vatten och fiskarna hade en otrolig respekt för henne. Det berättas om en fiskare som älskade att spela på sin fiol. Han stod en kväll i skymningen i sitt fönster och spelade. Stråken gled så lätt över strängarna och stämningen var trolsk. Då fick han se något som rörde sig vid vattenytan. Sjöjungfrun vred och slingrade sig till musiken. Hon log mot honom och ögonen strålade som stjärnor. Fiskaren kunde plötsligt inte sluta att spela. Sjöjungfrun piskade upp vattnet med sin fiskstjärt. Fiskarens melodier blev allt intensivare och han kände hur att drogs mot vattnet. Då fick han syn på en tavla på väggen ”Herren är min Herde, mig skall intet fattas”. Då bröts äntligen förtrollningen. Fiskaren drog snabbt för gardinen för fönstret och tände lampan. Han satte sig för att läsa i bibeln. Efter en stund hade han lugnat ner sig. (fritt återberättat från en artikel i Mjölby tidning, 1952-02-14)