Runt om i vårt avlånga land finns många gamla ekar. Den allra äldsta finns i Rumskulla, alldeles intill Kvills nationalpark i Småland. Det här, att det finns så många gamla ekar kan vi tacka Gustav I (eller Vasa) för. Hans örlogsflotta behövde virke av allra bästa slag för att orka med de tunga kanonerna. Skrovet måste dessutom stå emot röta och då var det bara ek som klarade det. För att bygga ett skepp behövdes omkring 2000 ekar.
Den 1 februari 1558 beslutade Gustav Vasa att eken var kungens träd och bönderna förbjöds att hugga ner dem, även om de stod på deras mark.
Denna rätt till ekarna blev alltmer omstridd under 1700-talet, men fortfarande på 1810-talet var det förbjudet att fälla eller skada en ek. Detta gav dryga böter eller en månads fängelse på vatten och bröd.
Lövträdsvirke blir hårdare ju fortare det växer. Kungen ville ha virkesekar där bönderna ville se säd och ängshö. Bönderna gjorde allt för att ekarna skulle bli förstörda, eftersom de förstörde sädesväxten och skuggade ängshöet. Många träd blev inte ens godkända för skeppsbygge och ruttnade istället bort.
Strax före jul 1831 sattes de första plantorna i jorden på den gamla kungsgården på Visingsö. Idag är dessa planteringar en sevärdhet, för de flesta ekarna står kvar. Succesivt byttes träbåtarna mot järn- och stålskrov och ekarna står kvar.
Eken har tillbetts som heligt i Europa. Keltiska läromästare, druider, har fått sitt namn efter det grekiska ordet för ek ”dryas”. Det påstås att de alltid hade ett eklöv med sig vid offer.
Visst är känslan magisk när vi kliver fram emot denna magnifika ek. Kvilleken är Sveriges äldsta och största. Den är ungefär 14 meter i omkrets och tros vara åtminstone 1000 år. Det betyder att den har rötter från Vikingatid, spirade när heliga Birgitta levde och gav skugga åt Gustav Vasa. Det sägs att Nils Dacke hängde tolv krigsfångar här i eken under 1500-talet.
Fröken Sissi 