Utmed vandringsleden Loftaleden ligger Utrikestenen. Det är ett friliggande stenblock med flera olika hällristningar. Runt stenen finns stengärdesgårdar som ser ut att bilda ett rum. De är nog inte samtida men de ger en illusion av en majestätisk, magisk och rituell plats. Åtminstone i min fantasi… där händer det grejer, Midsomer County släng dig i väggen! Det går att ta sig till stenen från gården Vittinge. Där finns en liten parkering.
Hällristningar på stenblock är ovanliga i Sverige och hela platsen känns som sagt magisk. Åtminstone för en person med vild och skenande fantasi. Klart att människorna på bronsåldern ville berätta något för oss. Men vad var det egentligen? Kommer vi någonsin att förstå?
På stenen finns en unik ristning med en häst med tömmar som drar en årder (en slags plog). Hästen styrs av en människofigur med ett svärd (?). På stenen finns också fyra skeppsfigurer, där tre har helt utskuret skrov, vilket är ovanligt. Där finns också fyra ringmotiv i form av cirklar och spiraler, en solskiva och två djurfigurer.
Eller är det verkligen solsymboler? Forskarna har börjat tvivla. Är skeppen de gudomliga skepp som vi trott från början, eller är det faktiskt ”riktiga” skepp. Idag vet vi att bronsålderns människor reste mycket mer än vi tidigare trott. Å, det var mycket mer krigiska! Inte alls ett fredligt soldyrkande folk utan krigare med reslystne. Så, är solskivorna verkligen solskivor, eller är det sköldar?
Ovanpå stenblocket finns femton skålgropar. Skålgropar kallas också älvkvarnar. I dessa offrade människor förr i tiden till älvorna. Älvorna var inte särskilt snälla och skira varelser som vi ibland lockas att tro. Nä, bakom allt det vackra dolde sig varelser som kunde orsaka både sjukdom och förtvivlan. Därför offrade människorna till älvorna i deras älvkvarnar. Det kunde vara ett litet mynt, en knappnål eller lite fett.
Utrikesstenen dateras till äldre bronsålder utifrån stilen på skeppen, 1500-1100 f. Kr. På stenen finns de tre viktigaste hällbilderna från bronsåldern finns med; solen, skeppet och hästen.
Det är inte så lätt att se ristningarna. Bäst skulle det vara att komma på natten när det är mörkt också lysa på stenen med en ficklampa. Ristningar, förresten, varför heter det så? Det borde kanske snarare heta knackningar, för bilderna är urknackade med en knacksten av någon hård bergart, diabas kanske?
Närmare Vittinge gård finns också två hällar med ristningar. Tyvärr är ristningarna svåra att se och inte ifyllda. Men gömda där på hällen finns flera skepp (åtta stycken), människofigurer med vapen eller andra attribut, djur och skålgropar.
Våra hällristningar mår inte så bra av väder och vind, inte heller av människors skor. Det är därför viktigt att vara varsam i närheten av dessa hällar.
Fröken Sissi 