Intill sjön Vagnsjön nära Tranås finns ett stort stenblock, ett flyttblock, som ligger ovanpå några andra stenblock och bildar som ett tak. Här har luffare under många år övernattat och platsen har fått namnet ”Luffarstenen”.
Parkering finns vid Vagnsjön och så får man en härlig promenad på ungefär en kilometer utmed sjön till stenen.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kallas de män som vandrar runt på vägarna mellan olika gårdar för luffare. Hur de hamnat på vägarna kunde vara av olika orsaker. En del av dem var hantverkare vars yrken var på väg att försvinna i den nya industrialiseringen. Andra var födda utanför äktenskapet eller gjorde revolt mot sin uppväxt. Början av luffarepoken sammanfaller med den stora utvandringen till Amerika och många luffare ville nog egentligen emigrera men blev kvar i Sverige av någon anledning.
Luffarna vandrade mellan gårdarna och de var beroende av snälla människor i gårdarna. För att göra det hela lite enklare hade de märken som de ristade i staketstolpen. Helst av allt ville en luffare mötas av dessa tecken…
Luffarna tjänade också lite pengar på att tillverkare enklare hantverk, bland annat så kallad luffarslöjd. Det var enkel metallslöjd i form av vispar, krokar och skålar i metalltråd. De kunde också göra kvastar och enklare träslöjd.
En del luffare har blivit riktigt kända. Herman Andersson och hans bror Johan föddes i Norrköping. De vandrade eller cyklade på vägarna tillsammans. Herman målade och Johan skaffade proviant, det vill säga pilsner, och sålde målningar för 2,50 styck. Herman, han målade med en rasande hastighet. Han målade gärna många tavlor samtidigt för att spara tid. Herman ville hinna måla så många tavlor att alla människor skulle äga en. Riktigt så många blev det inte med någonstans runt trehundratusen. Det sägs att slog vad med självaste Anders Zorn att kan kunde måla en tavla på fem minuter. Det trodde inte Zorn för ett ögonblick, så Herman målade tolv tavlor på en timme. ”Det var den bästa cirkus jag sett”, skrattade Zorn allt vad han orkade och gav bröderna var sin tia. Herman kallades Brokiga Blad, Luffar-Ante, HA eller Norrköpings-Anders. Så hjälptes bröderna åt i ungefär fyrtio år tills Johan brändes ihjäl i en gasspisolycka 1949.
Författaren och nobelpristagaren Harry Martinsson hade ett stort självupplevt material när han på 1940-talet skrev om luffare Bolle och hans kamrater. Redan som fjortonåring hade han rymt flera gånger och luffat runt på vägarna.
En annan känd östgötaluffare var Oskar Bruzell. Han kom från ekonomiskt goda förhållanden och hade gått i skola. Han sökte gärna upp sina gamla skolkamrater som kommit upp sig i samhället. Han var alltid mycket speciellt klädd med flera lager både rockar och mössor. Fick han nya kläder skar han sönder dem så de passade honom bättre. Han hade ett välvårdat uttal även när ha sa de mest befängda saker. Och varför han gick luffen…tja, några trodde att berodde på ett slag i huvudet medan andra påstod att det handlade om olycklig kärlek.
Gustaf Hermansson föddes i Linköping som yngsta barnet i en barnaskara på nio. När han vid 75 års ålder hamnade på ålderdomshem hade han inte haft en fast adress på femtio år. Han var den som sjöng när han besökte stugorna och trummade takten på en silverbricka. Den sång som alltid kommer att förknippas med honom är ”Gyllene Morgon”. I juli 1964 gjorde Larz-Thure Ljungdahl en TV-film som hette ”En vandringsman” och handlade om Gustaf, fast han ville inte sjunga på film, men han ändrade sig när han blev erbjuden pengar till en dosa Ettans snus.
I lite större byar fanns en luffarklubba som talade om vems tur det var att ta hand om den luffare som kom vandrande. Luffaren fick sedan lämna klubban vidare till nästa gård enligt en inristad lista. Här i Vånga finns en sådan klubba bevarad i byn Torp.
Fröken Sissi 