Smaka på orden!

Fredrik Lindström är författaren till boken Världens dåligaste språk och i den tar han med läsaren på en spännande språklektion.

Det är inty en tillfällighet att ord låter som dom gör. Ta till exempel ord som betecknar något stort. De innehåller ofta a eller å eller ä, som gapa, jätte, vräka, mäktig, massor eller många. Medan ord som beskriver något litet ofta innehåller i eller y, som pytte, liten, pilla, fin, rispa eller lirka.

Det är svårt att hitta några utpräglat positiva ord som börjar på ”str”, däremot många negativa, som straff, stryk, sträng, strul eller strunt. Desamma gäller för kombinationen ”gn”, den är inte rolig, gnälla, gnöla, gnata, gneta, gno eller gny. Fast det är klart gnola kan ju vara rätt trevligt! Det beror kanske på vem som gör det!

Kombinationen ”skr” kan kopplas till högljudda aktiviteter som skrika, skramla, skräna, skråla, skrocka, skryta, skratta eller skrämmas.

Ord som börjar på ”fl” hittas ofta uppe i luften, som flyga, flaxa, fladdra, flagga, fluga eller flinga och ord som börjar på ”fj” kan beskriva något lätt, fjäril, fjun eller fjäder. Men det kan också vara något negativt, fjolla, fjäsk, fjant eller fjompig.

Kombinationen ”bl” är lite mer uttrycksfull blä, blask, bludder eller blaj. Sammansättningen ”kl” är motsatsen till smidighet, som klantig, kladdig, kletig, kludd, kloss, klampa, klafsa eller klägg. Liknande med ord som innehåller ”fs”, hafs, tjafs, klafs, rufsa, glufsa, slafsa eller bjäfs.

Nästan alla ord i svenskan som beskriver ljud är från början ett försök att härma själva ljudet, vissla, susa, prassla, knastra, knaka, dundra, rassla, plumsa, kvittra, skrika, gnälla, gnissla, viska, dåna, klafsa eller pipa. På fackspråk kallas det onomatopoesi.

Någon som kan det där med ord är Eva Billow. Hennes dikt Kvistfritt kvastskaft låter så här:

Jag kan säga svåra ord,

för jag är inte dum.

Såna ord som buxbomsbord

och sammelsurium,

pepparmyntakaramell

och kardemummastrut,

krokodil och karusell

Så kan jag säga Kattegat

och tippotimoteja.

Men fristskvitt skvastkaft tror jag att-

jag ska be pappa säga!

Hugo Hamilton har i sin dikt valt att ta med ord som inte finns men så väl beskriver det han vill förmedla.

När havet lägger sig i loj, loj, loj

och solen i simmerisi,

då bliva små trollen så voj, voj, voj,

och fåglarna vimmerivi.

O, fjärrelimé, korimistig!!

– Begriper du det, är du listig.