Åkerholms säteri – Jätten Puke

En av Loftas sju ryktbara jättar var den väldiga jätten Puke. Han hade sitt hem i en grotta i Pukberget, på udden mellan Hovricken och Utrikeviken, alldeles för nära Lofta kyrka. Där bodde han tillsammans med sin dotter Ylva. Öppningen till grottan var liksom en bakugn och de var tvungna att krypa för att komma in.

I taket på den runda grottan glimmade diamanter som lyste upp den vackra festsalen. Såklart kan vi inte se något av det idag.

Ibland lagade Puke mat i den jättegryta som finns på en granbevuxen kulle alldeles intill Åkerholm säteri. Det här var på den tiden när det fortfarande hette Bokalla.

Efter maten la han sig gärna ner för en middagslur under en stor gran. Då passade gårdfolket på att öva sig i att skjuta prick med pilbåge mot jätten. Alldeles utmärkt var det att stå på den bergskulle där sammanrigningsklockan fanns, för den låg i en rak linje med jättens gran. Jätten han sov naturligtvis djupt och vaknade inte av någras futtiga människopilar. Men granens topp blev alldeles sönderskjuten.

Men så kom kristendomen till Sverige och så även till Lofta. Å, precis som på övriga ställen byggdes en kyrka mitt i byn. Naturligtvis fanns här också en kyrkklocka som kunde ringa samman alla församlingbor när det var dags för gudstjänst. Den nygjutna klockan ljöd över bygden och ekade i Pukebergets väggar. Jätten avskydde ljudet! Det var så att han mådde illa. ”Den hvita märren” kallade han kyrkan och han hatade märrens skällor.

Allra värst var det när sockenborna började döpas i Kofre källa, som låg på ängen nedanför och strax norr om kyrkan. Då förpestades det vatten som jätten skulle dricka. Nu blev han riktigt förgrymmad. Ylva såg det och tog sitt strumpeband och slungade iväg en stor sten mot kyrkan. Men hon tog i lite för hårt och stenen landade strax norr om kyrkan, vid Trostad, och där ligger den än, som ett mindre torp, högre än den är bred.

Då rövade Ylva bort tre barn och gav till sin far för att muntra upp honom, men inte heller det hjälpte. Han ville inte ha dem, utan Ylva fick släppa dem fria igen. De hade tur den där gången bondbarnen!

Men Puke, han packade ihop sina saker och en del av sina rikedomar i en vagn, jo, för han var ofantligt rik, för att resa till Gotland. På vägen ut i viken tappade han sin vagn med skatten i viken och där lär den finnas än och glittra och glimma soliga dagar.

Men det sägs att en söndagsfödd människa ska kunna hämta upp skatten med hjälp av ett par vita tvillingoxar och under total tystnad. En skattsökare var så nära att lyckas. Det gick så långt att skatten kom upp till ytan men då kunde skattsökaren inte hejda ett glädjetjut och skatten sjönk till botten igen.

Jättegubben kom till Gotland välbehållen i alla fall och där har han gjort sig känd som Hoburggubben. Det sägs att han hade det riktigt bra på Gotland, man han glömde aldrig Lofta skälla och Kofre källa.

En dag kom ett skepp seglandes förbi Gotland och kapten kom att börja prata med jätten Puke. Ganska snart hade Puke listat ut att skeppet kom från Lofta. Han bad därför sjökaptenen ta med sig ask som han skulle ställa på altaret i Lofta kyrka som en hälsning från jätten. Som tack för hjälpen skulle sjökaptenen ta en nyckel som fanns vid kyrkan och bege sig till Pukes gamla hem i Pukberget. Där längst in till vänster skulle han hitta en järndörr. Det var till den dörren den gamla nyckeln passade. Där innanför skulle kaptenen finna Pukes skattkammare. Om sjökapten lovade att göra allt som jätten bett honom om skulle han få ta den vackraste silverkannan från skattkammaren. MEN, bara den, inget annat! Annars skulle skattkammaren stängas för all evig tid!

Sjökaptenen berättade för sin besättningen vad jättegubben hade berättat för honom och han visade dem asken. De enades om att det säkert var något skumt med asken och slängde den överbord på en holme som de kom förbi. I samma ögonblick som asken nuddade marken på holmen sattes hela den i brand och än idag är den avbränd och kal och inget levande vill växa där. Branden höll på att sluka skeppet också.

Sjökaptenen letade efter jättens nyckel vid kyrkan och han letade efter järndörren i grottan, men han hittade ingen skattkammare. Han kunde inte sluta söka och det blev som en galenskap i honom. Han irrade och letade vid viken vid Utrike. Han famlade och sökte. Han glömde att äta och dricka. Så en dag kom han till tegelbruket i Sandvik. Då var han så utmattad att han föll död ner.

Tegelmästaren begravde honom i ett stenröse vid en stor ek, vid det lilla torpet Edet. Han gav sedan order om att det var absolut förbjudet att röra röset. Men sjökapten kunde inte få ro i sin grav. Han letar fortfarande efter sin skatt. Ibland knackar han på fönstren bland stugorna i Sandvik för att få hjälp. Men ingen kan hjälpa honom!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.