Ordspråk

Det finns en härlig berättelse som handlar om en trädgårdsmästare som alltid talar i ordspråk och talesätt.

Den kommer här:

Gubben som alltid talade i ordspråk

Det var en gång en kung och en drottning, som satt vid sitt frukostbord.
– Du borde prata någon gång med vår gamla trädgårdsmästare, sa drottningen till kungen.
– Varför då? frågade kungen.
– Han är en så vis man, sa drottningen. Han har ett ordspråk till svar på allt man säger.
– Det är omöjligt, sa kungen.
– Ska vi slå vad, sa drottningen.
– Gärna det, sa kungen.
– Om jag vinner, så bygger vi en bättre stuga åt honom, sa drottningen.
– Gärna det, sa kungen.
Och så gick de för att söka upp den gamla trädgårdsmästaren. I porten mötte de generalen och en rådgivare, som ville tala med kungen.
– Följ med och var vittnen! sa kungen. Drottningen och jag har slagit vad.
Den gamla trädgårdsmästaren stod och grävde, när de kom.

– Goddag, sa kungen. Jaså, mäster är redan igång?
– Morgonstund har guld i mun, sa gubben.
– Mäster tycker förstås, att vi andra är alldeles för sena av oss, sa kungen.
– Ju längre fram på dagen, dess vackrare folk, sa gubben och bugade sig.
– Mäster fick väl börja sitt yrke vid unga år? sa kungen.
– Måste böjas i tid, som krokigt ska bli, sa gubben.
– Mäster vet väl, att vi blivit osams med vårt grannland? sa kungen.
– Det är inte ens fel, när två träter, sa gubben.
– Det har redan varit slagsmål borta vid gränsen, sa kungen.
– Man har inte roligare, än man gör sig, sa gubben.
– Och de har allt tygat till varandra rätt illa, sa kungen.
– Ja, arga katter får rivet skinn, sa gubben.
– Vad tycker mäster, att jag ska göra åt saken? sa kungen.
– Bättre stämma i bäcken än i ån, sa gubben.
– Men hur ska jag få grannsämja igen? frågade kungen.
– Ett mjukt svar stillar vrede, sa gubben.
– Men om det inte lyckas? sa kungen.
-Trägen vinner, sa gubben.
– Men min rådgivare vill, att vi ska starta krig, sa kungen.
– Om en blind leder en blind, så faller de båda i gropen, sa gubben.
– Vad menar du? Vet du inte , att min rådgivare är beryktad för sin klokhet? sa kungen.
– Det är inte guld allt som glimmar, sa gubben.
– Men vi behöver mer land, sa kungen.
– Det som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket, sa gubben.
– De har många gruvor i det andra landet, och vi har bara en, sa kungen.
– Bättre en fågel i handen än tio i skogen, sa gubben.
– Min general säger, att det är en lätt sak att ta halva grannlandet, sa kungen.
– Man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken, sa gubben.
– Men han säger, att han kan besegra vilken krigshär som helst, sa kungen.
– Stor i orden – liten på jorden, sa gubben.
– Vad menar du? sa kungen.
– Tomma tunnor bullrar mest, sa gubben.
Då blev generalen förargad.

– Det här hör jag inte på längre, sa han och gick.
– Bättre fly än illa fäkta, sa gubben.
– Jag måste verkligen skratta åt ett sådant samtal, sa rådgivaren. Och så gick han också.
– Skrattar bäst, som skrattar sist,sa gubben.
– Hör du, min gubbe lilla, om jag rent av skulle lyda ditt råd och avstyra kriget, sa kungen.
– Den råd lyder är vis, sa gubben.
– Det är så gott, att jag genast går och talar med de andra rådgivarna, sa kungen.
– Bäst att smida, medan järnet är varmt, sa gubben.
Och så gick kungen, men drottningen stod kvar.
– Tänk, om mäster nu har lyckats avstyra hela kriget bara med sina ordspråk, sa drottningen.
-Ja, liten tuva stjälper ofta stora lass, sa gubben.
– Nu ska mäster till tack få den nya, präktiga stugan, som han har fått vänta på så länge, sa drottningen.
– En väntar aldrig för länge, när en väntar på något gott, sa gubben och log!