Ibland är det lite kittlande att sätta ihop den kunskap jag har samlat på mig och sätta ihop den till en historia. Självklart kan det vara alldeles fel, men tänk, tänk om det skulle vara rätt…så spännande, i så fall!
Jag har klurat en del på det här med gårdsnamn. Varifrån namnet kommer och från vilken tid. Gården där jag bor heter Viggesätter och gården bredvid heter Torlunda. Jag tror minsann att den här berättelsen får börja någonstans där.
Efterledet -sätter betyder ängsmark och bebyggelse med det namnet har varit känd sedan vikingatid, alltså innan Sverige kristnades, men det användes också under medeltiden.
Efterledet -lunda kan syfta på en skogsdunge, men också en offerlund, speciellt om namnet kombineras med ett gudanamn. Bebyggelse med det efterledet har varit känd sedan tidig folkvandringstid, alltså tiden före vendeltiden och vikingatiden, men fortfarande järnålder.
Så utifrån det, kan jag konstatera att det är två gamla gårdar jag har med att göra. Det finns en del som talar för att Torlunda faktiskt har varit en offerlund till asaguden Tors ära. I närheten av gården har guldföremål från folkvandringstid. Riktigt när asatron bredde ut sig Sverige vet man inte, men under folkvandringstiden kan man se en förändring av hur människorna gravsattes. De kom nu att påminna mer om gravsättningar från romarriket och Grekland. Att asatron har influenser från dessa två kulturer är heller inget att tveka om och det det var troligen under folkvandringstiden som influenserna kom.
Tor var jordbrukarnas beskyddare. Han beskrivs som stor, stark och med rött skägg. Rött var för övrigt Tors färg och vid hans högtider under skärtorsdagen och den högtid som var runt nuvarande Kristi Himmelsfärd bar människorna röda kläder. Tor var den som höll ordning på troll, jättar och annat oknytt med sin tvehövdade hammare Mjölner. När han kom åkandes i sin vagn och svingade hammaren så åskade det och blixtrade. Åskan kallas också tordön.
Tors hammare sägs vara smidd av en dvärg som hette Sindre. Han bodde tillsammans med sin bror Brokk under trädet Yggdrasil. Dvärgarna anses vara de absolut skickligaste smederna. Dvärgarna hade lärt sig av jättarna som i sin tur lärt sig av alverna/älvorna.
Eventuellt var det så att Tors hammare användes för att helga äktenskapslöftena vid bröllopet. Tors hammare påminner om de dubbla stenyxor som fanns under den yngre stenåldern. Dessa yxor var välarbetade flintyxor och lades troligen i jorden som offer. Keramikföremål från samma period, båtyxkulturen eller stridsyxkulturen, har hittats i närheten av våra gårdar.
Under medeltiden glömdes dessa yxors ursprungliga ändamål bort, istället trodde man att yxorna var åskans guds kastvapen som hamnat i jorden vid blixtnedslag. Hittades en sådan yxa kunde den skydda mot exempelvis sjukdom, trolldom och skadedjur. Yxorna kallades för åskviggar eller torsviggar. De gömdes på något säkert ställe, inmurad i väggen, i golvet eller under taket. Den som hade en åskvigg i sin ägo kunde inte träffas av blixten och var skyddad från trollen och andra onda makter. En åskvigg hindrade också säden från att sina och mjölken från att surna. Den fick brygden att jäsa och garanterade jakt- och fiskelycka.
Det finns en berättelse från Östergötland där en sådan vigge hittats i jorden och förvarats i tur och ordning av byborna i en liten by. Jag kan ju inte låta bli att undra vad en sådan liten by skulle kunnat heta? Viggesätter, kanske?
Fröken Sissi 