Regalskeppet Vasa

I somras besökte jag och mina pojkar Vasamuseet i Stockholm för andra gången. Efter första gången vi var där skrev jag ihop en delvis fiktiv historia utifrån de fakta som fanns på museet och det som gick att läsa på nätet. Historien berättade jag sedan för mina elever som just då var mycket intresserade av stora sjunkna skepp. Det passade också bra eftersom vi på NO:n pratade om vad som flyter och sjunker. Problemet var bara att jag inte tog några bilder, men det åtgärdades nu under det andra besöket.

År 1612 föds en liten flicka i Stockholm. Vi kan kalla henne Ylva. På den tiden är Stockholm ingen stor stad. Det bor ungefär 10 000 invånare här. Det är smutsigt och stanken är närapå outhärdlig. Staden är också en farlig plats. Det är fortfarande en medeltida plats med trånga gränder och enkla trähus. Elden härjar ofta och det är bråkigt och stökigt.

Ylva får ingen lätt uppväxt. Hon har en sjukdom, Scheuermanns sjukdom, som påverkar hennes ryggrad. Hon växer upp med en svår kutryggighet och troligtvis också med värk, andningssvårigheter och ömhet i ryggraden. Hon blir 166 cm lång.

Hennes storasyster är nio år äldre. Vi kan kalla henne Beata. Beata är lite kortare än sin syster, 160 cm lång. Beata har också problem med sin rygg.

Systrar växer upp i ett mycket fattig hem och de har sällan tillräckligt att äta.

Beata gifter sig med en sjöman.

På 1620-talet börjar kungen, Gustaf II Adolf, tycka att det är dags att rensa upp i Stockholm. Kungen är son till Karl IX och Kristina av Holstein Gottorp. Han har gett sig ut i kriget, det som kallas det trettioåriga kriget, och han vill ha en ordentlig huvudstad att skryta med. I kriget strider han mot sin kusin, den polske kungen Sigismund III, som är son till Johan III.

Som det är nu, är Riga den största svenska staden. Det är därifrån som alla soldater utgår.

Under en storm i Östersjön blir Gustaf II Adolf av med 10 skepp vilket är en tredjedel av Sveriges flotta. Snabbt behöver han nya fartyg och fyra nya skepp beställdes. Två stora, varav ett är Vasa och två små.

Skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson ledde bygget. Till sin hjälp hade han timmermän, snickare, bildsnidare, målare, glasmästare, segelsömmare, smeder och många, många fler.

En varm juli dag 1628 står Vasaskeppet äntligen färdigt utanför slottet Tre Kronor i Stockholm. Men kungen Gustav II Adolf är inte närvarande. Han finns i Riga och väntar på sitt fantastiska skepp. Vasaskeppet är den tiden största skepp och med sina 64 kanoner det tyngst beväpnade.

Kanske har kungens motståndare Sigismunds syster, prinsessan Anna, en avbild på skeppet.

Stockholmarna har gått man ur huse för att se henne segla iväg. Det berättas också att många spioner finns på plats för att kunna berätta för sina krigsherrar om skeppets uppbyggnad.

Ylva och hennes syster Beata är också på plats vid slottet. De ska nämligen få åka med Vasaskeppet en bit innan det seglar vidare mot Riga.

Beatas man har mönstrat på Vasaskeppet och det är därför de ska få följa med. Kvinnor och barn är annars förbjudna.

Det hände förstås att någon flicka klädde ut sig till man för att gå till sjöss för att slippa fattigdomen i Sverige.

Meningen är att de ska få åka med på denna jungfrufärd ut till Vaxholm. Där ska de kliva av. Vid Älvsnabben ska sedan de 300 soldaterna mönstra på.

Livet på båten är minsann ingen dans på rosor. Sjömännen är indelade i backlag om åtta. De sover mellan kanonerna. De delar en matskål  (en back) men har sin egen sked.

De får en uppsättning kläder som är sydd av ylle och dessa bär de i flera veckor.

Maten är ofta dålig och väldigt salt. Det behövs mycket öl för att svälja ner den. Tre liter per sjöman och dag är ransonen.

För en vanlig båtsman var lönen vid denna tid usel och farorna stora.

Men det var faktiskt inte sjöstriderna som var det värsta hotet. Risken att dö i sjukdom ombord var mycket större än att dö i strid. Dålig hygien och trångboddhet var som gjord för sjukdomar, värst utbredd är skörbjugg.

Det är ofta långtråkigt och sjömännen spelade spel för att få tiden att gå.

Det är viktigt att det är ordning på båten och straffen är hårda om man missköter sig.

Var tionde man i varje by skulle hjälpa till i kriget. Några hamnade på kungens skepp. I gamla dokument står att män mellan 15 och 60 år fick komma till flottan. Många kom aldrig hem.

Det är en lugn, klar dag denna 10 augusti när Vasa ska ge sig iväg. Flottans chef viceamiral Clas Flemming står på bryggan och spanar oroligt upp mot skeppet. Han har varit med och testat skeppets balans med hjälp av 30 sjömän. De fick springa fram och tillbaka över däck för att sätta skeppet i gungning. Testet fick avbrytas eftersom skeppet höll på att kantra. Det var inte tillräckligt stabilt. Egentligen skulle skeppet inte få segla iväg, men den enda som kan avbryta är kungen och han är inte här. Clas vet att det kan sluta med förskräckelse.

Han ser besättningen och deras familjer kliva ombord.

Ylva och Beata går spända av förväntan uppför landgången.

Det är ett magnifikt skepp. Vansinnigt högt och översållat med utsmyckningar i klara färger. Ja, kungen skulle inte bli besviken.

Kaptenen ombord heter Söfring Hansson.

Eftersom dagen är alldeles vindstilla får Vasa  dras ut ur Stockholms hamn. Så kommer lite vind och hon kan hissa segel och segla för egen maskin. En bit ut ur hamnen, vid Kastellholmen öppnas kanonluckorna och Vasa skjuter en salut.

Vasa byggdes på två år vilket var rekordfart efter holländaren Henrik Hybertssons ritningar. Henrik hann aldrig se skeppet färdigt utan dog innan det blev färdigt. Vasaskeppet var för smalt i förhållande till höjden och ballasten i botten var inte tillräcklig för att klara höjden och tyngden av alla  kanoner.

När kastvindar träffar skeppet utanför Stockholm börjar hon svaja. Hon kantrar så djupt att vatten rinner in genom de öppna kanongluggarna och skeppet sjunker.

Många av människorna hinner rädda sig, men ett trettiotal drunknar. Bland dem finns Ylva och hennes syster.

Ingen av offren har identifierats, man vet bara om de var män eller kvinnor och ungefär hur gamla de var genom att studera skeletten. Både Ylvas och Beatas kranium ser lite annorlunda ut, och visar därför att de är släkt.

En resa på ca 20 min och 1,5 km hinner hon innan hon sjunker.

De som såg olyckan har berättat olika om hur många som dog när Vasa sjönk. Minst 30 men kanske så många 50.

Det gjordes några försök att bärga vraket, men man lyckades inte.

Däremot bärgades nästan alla kanoner. De var det mest dyrbara ombord. Varje kanon vägde 1 ton. Det var med hjälp av frivilliga och en dykarklocka som bärgningen genomfördes. Man kan tycka att det var märkligt att människor ställde upp, men livet i Sverige var så hårt att valet inte var så svårt. Fattigdomen skulle troligtvis ta död på dem, men överlevde de dykarinsatsen skulle de bli belönade så de klarade sig resten av livet.

Kungen ville gärna hitta en person som kunde  dömas för att  skeppet förliste.

Riksrådet under ledning av kungens halvbror Carl Karlsson Gyllenhielm samlades men ingen skyldig kunde pekas ut eftersom båtbyggaren dött innan skeppet blev färdigt.

1956 hittades Vasas exakta position och bärgningen kunde påbörjas. 1961 kom hon åter upp till ytan.