Hans Brask föddes på 1400-talet i Linköping. Biskop i Linköping blev han 1513, man han är känd för en mängd olika saker. Han var vän med Gustav Vasa, åtminstone ett tag. Brask var katolsk bisop och Gustav Vasa ville införa den lutherska läran i Sverige. Och gjorde också det med besked!
Han hade en idé om att det borde finnas en vattenväg, en kanal, mellan Vänern och Vättern, långt innan idén faktiskt blev verklighet genom Göta Kanal och Baltzar von Platen.
Biskop Brask startade också ett ett boktryckeri och ett pappersbruk i Söderköping. Men boktryckeriet fick att han stänga på order av just Gustav Vasa, eftersom han gav ut böcker som inte passade kungen. Huset i Söderköping finns dock kvar och kallas helt enkelt ”Braskens tryckeri”.
Mest känd kanske han ändå är för den lapp han lär ha smugit in ett dokument från riksdagen 1517 om ett beslut att avsätta ärkebiskopen Gustaf Trolle och riva fästningen Stäket. På lappen stod det ”härtill är jag nödd och tvungen” och så förseglades det med biskopens sigill. En sådan lapp där man tar avstånd från det beslutet som fattats kallas för en brasklapp. Det lär också vara tack vare den lappen som biskop Brask inte dömdes till döden och avrättades vid Stockholms blodbad.
Många av de brev som finns sparade efter biskop Brask är skrivna på någon av fornborgarna som ligger vid Motala ström vid Norsholm. Det finns en fin vandringsled på ungefär 3 km, där man kan se flera av borgarna.
En av borgarna Henriksborg uppfördes av en annan Linköpingsbiskop Henrik Tidermansson. Den brann dock på 1400-talet, men biskop Brask lät bygga upp den igen. Idag finns bara ruiner kvar.
Den fornborg som mest förknippas med biskop Brask är den den som heter Munkeboda. Den ligger bara några hundra meter från Henriksborg. Därför har man tidigare trott att de inte varit i bruk samtidigt. Nu vet man att det inte stämmer utan biskop Brask har del i båda. I början av 1500-talet har biskop Brask daterat sina brev från Noor, som låg på den östra stranden, där den gamla herrgården ligger i dag.
På en bild från 1800-talet syns ett medeltida stenhus som skulle kunna vara biskop Brask Noor.
Biskopen var intresserad av mat och har efterlämnat många av de menyer som stod på hans festbord.
Det här är en av hans menyer från 1520-talet:
Köttpastejer
Grytstek
Rimmad oxbringa
Blodkorv
Fylld gås
Hönsaladåb med fyra sorters mos
Påfåglar, serverade stekta och med utslagna stjärtar
Järpar och duvor med smörmos
Struvor med russin och mandel
Kakor och äggost
Till en biskops plikter hörde förstås att hålla fasta ibland. Men att uppoffringen inte behövde bli alltför kännbar, för biskop Hans Brasks del, vittnar hans enkla julaftonsmåltid:
Spicken lax
Stekt sill
Senapsål
Lutfisk med russin och mandel
Skånsk sill
Kokt småsill
Färsk, kokt fisk med sås
Långa med olja
Saltvattensfisk
Finska gäddor
Stekt fisk
Norrbottnisk lax
Äpplen och nötter
Att detta kunde kallas för fastemat beror på att det ju egentligen bara var kött och ägg som var förbjudna. Här finns ett recept på hur julaftonsålen eventuellt skulle kunna vara tillagad. Det finns inga recept bevarade utan detta är en rekonstruktion.
Gustav Vasa och biskop Brask kom som sagt på kant med varandra och biskop Brask flydde till Gotland för att komma undan den lutherska läran. På vägen dit stannade han till vid ”sina” koppargruvor i Åtvidaberg, slet biskopsringen från sitt finger och utropade: ”tills denna ring har återfunnits skall denna gruva inte ge någon mer koppar”. Därefter befallde han gruvfogden att vräka ner jord och sten i gruvan. Sedan försvann han för att aldrig mer återvända. När Åtvidabergs Kopparverks Intressenter undersökte de gamla gruvorna vid mitten av 1700-talet hittades faktiskt en ring och förbannelsen släppte. Nu finns det dock några små MEN, med den här historien. Ringen visade sig nämligen vara hundra år yngre än själva händelsen och koppar bröts bevisligen även efter 1527. Men vad gör man inte för en bra historia?
Fröken Sissi 