Denna historia lämpar sig särskilt bra om man sitter mitt i en jordgubbsodling, eller kanske på någon trevlig plats och mumsar på just jordgubbar. För det här ät historien om vår jordgubbe…
För ungefär 400 år sedan reste äventyrslystna fransmän till Nordamerika. När de sedan kom hem hade de med sig ett bär. Ett mörkrött, päronformat och fantastiskt gott bär. Det fick namnet Scharlakanssmultron. Det planterades i den kungliga trädgården på slottet Versailles 1624.
I hela Europa spreds sig nyheten om det goda bäret.
Ungefär 100 år senare reste fransmannen Frezier till Sydamerika. Å, gissa om han blev lycklig när han hittade jättesmultronet där bland indianernas odlingar. Bären var stora som hönsägg. Frezier fick till sin stora lycka ta med sig ett fång plantor hem.
Han fick en av officerarna att vårda plantorna ömt under båtfärden. Men den var lång, tog hela sex månader, så bara fem av hans plantor överlevde.
Dessa plantor delade Frezier ut mellan sig själv, sin chef och officeraren som vattnat dem. Slutligen fick också kungens trädgårdsmästare i Paris ta emot en planta av den unika växten.
Men hur väl alla skötte om sina plantor, hur stora den än blev och hur många revor som växte ut så blev där inga jättesmultron. Besvikelsen var naturligtvis enorm. Sanningen var den att för att få bär måste det finnas både hanplantor och honplantor. Men nu gjorde det inte det! Det fanns bara honplantor. Om det var indianerna som varit listiga nog att bara skicka med honplantor eller om det helt enkelt var så att hanplantorna dog under båtfärden lär vi aldrig få veta. Honplantor fanns det i alla fall bara!
Frezier flyttade till Brest i Normandie i Frankrike. Där fanns redan scharlakanssmultonet och han planterade sitt jättesmultron bredvid. Å nu hände det något. Jättesmultronet kunde pollineras av scharlakanssmultronet och plötsligt började det växa bär. De var visserligen något mindre men vad gjorde. När man sedan sådde fröna från dessa sammanslagna växter skapades magi. Bäret blev nästan så stort som jättesmultronet och lika himmelskt gott som scharlakanssmultronet. Det var vår jordgubbe, Fragaria x ananassa.
En bonus var också att dessa bär kunde pollinera sig själva så det behövdes bara en slags planta. Tack fransmännen för jordgubben!
Fröken Sissi 