Vilken magisk plats! Djupt nere under jorden pågick arbetet under många decennier.
Hur länge det har funnits en gruva på platsen är högst oklart! Var det sjörövarna som skulle gräva ner en skatt eller möjligen bonden vars kor fick silverfärgade horn. Ja, det lär vi aldrig få veta. Första skriftliga bevisen kommer från 1500-talets början.
Under 1500-talet hittades silvret nära markytan och det grävdes gångar och rum. Tillslut var rummens väggar, tak och golv så tunna att de rasade in i slutets av 1500-talet.
På 1600-talet togs det nya tag och nu tig man lärdom av de som kunde detta bäst, nämligen tyskarna. Man lärde sig att gräva schakt och gångar utifrån dem. Man lärde sig dessutom att noggrant kartlägga vart man grävt.
Tillvägagångssättet var tillmakning, vilket innebar att man värmde berget med eldar under natten. På dagen kunde man sedan hacka bort berget sakta men säkert, 5 cm per dag när man var på väg ner och 10 cm när man gick åt sidan.
Varje dag begav sig gruvdrängarna ner i schaktet för att arbeta, stående med en fot på sidan av tunnan, hållandes med ena handen i tunnan och i den andra en fackla, minst 150 m ner i underjorden.
Varje dag bad man en bön för att Gud skulle vara med alla nere i gruvan och varje dag knackade man tre gånger i berget för att gruvfrun skulle vara med. Hon var egentligen ganska snäll den där gruvfrun. Hon varnade när något farligt var på väg att hända. Skulle man se henne önskade man att hon bar en vit klänning, då var allt lugnt. Bar hon en svart klänning varslade hon om död. Hon var lite svartsjuk gruvfrun! Hon ville inte dela sina män med några andra kvinnor. Det var därför det bara arbetade män nere i gruvan.
Arbetet gick ofta i arv från far till son. Den stora salen vi var nere i beräknas ha tagit tre generationer att bryta fram. Men då har där också hittats en hel del silver.
Arbetet var hårt och medellivslängden var endast runt 55 år. Ändå dog det i genomsnitt endast en man nere i gruvan per år. Fast det är klart, det finns ett mörkertal, det var bara de som dog nere i gruvan som räknades. De som dog i sviterna av en olycka eller sjukdom kopplad till gruvarbetet räknades inte.
Silvret från Sala har haft stor betydelse för mynttillverkningen i Sverige. Kungarna ville ha silvermynt. Gustav Vasa präglade många mynt liksom hans söner.
Silvret kördes från Sala till Stockholm med häst och vagn i en speciell kista med många lås.
Flera kungar har också varit på besök i gruvan och åkt tunna ner i drottning Christinas schakt. De behövde dock inte stå på kanten utan fick sitta i tunnan.
Men när kronprinsparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika skulle åka ner i gruvan hördes varnande ljud och besöket fick avbrytas. Kronprinsessan blev då så sur att hon slängde ner sina handskar i schaktet.
Berggrunden i Sala består till största delen av dolomit men också blyglans som man då kan utvinna silver och bly. Skillnaden mellan stenarna är framför allt tyngden.
Dolomit
Det finns fyra olika schakt. Det äldsta är knektschaktet. Där finns hissarna idag. Där under ligger också gruvsviten.
Vår guidade tur, Stigaren, gick mellan drottning Christinas schakt och knektschaktet.
Häftigt och spännande, men också lite läskigt med höjden och mörkret. För på 60 m djup finns inget elektriskt ljus och när alla ficklampor släcks är det beckmörkt!
Fröken Sissi 