Mio, min Mio och de fantastiska beskrivningarna

Astrid Lindgrens absolut bästa saga är nog Mio, min Mio. I det kapitlet där hon berättar om Döda skogen finns de mest fantastiska beskrivningar.

Vi gick vidare i natten, och till sist kom vi till Döda skogen. Det var en skog, där ingen vind spelade och inga blad susade, för där fanns inga små gröna blad, som kunde susa. Där fanns bara döda, svarta trädstammar med svarta, knotiga, döda grenar.

– Nu kommer vi in i Döda skogen, sa Jum-Jum, när vi gick in mellan träden.

– Ja, nog kommer vi in, sa jag. Men aldrig tror jag att vi kommer ut igen.

För det var verkligen en skog att gå vilse i, en sådan skog man drömmer om ibland. Man går och går där inne, och man hittar aldrig ut.

(ur Astrid Lindgren, Mio, min Mio, s. 105-106)

Om man bläddrar fram några sidor kommer beskrivningen av Svärdsmidarens berg.

I den djupaste hålan i det svartaste berget bodde Svärdsmidaren, hade Eno sagt. Kanske någon av de där mörka gångarna ledde till Svärdsmidaren, men vilken?

Det visste vi inte. Vi skulle nog få vandra länge, innan vi hittade honom.

– Ja, nu har vi i alla fall kommit in i det svartaste berget, sa Jum-Jum.

– Nog har vi kommit in, sa jag, men aldrig tror jag att vi hittar ut igen.

För det var verkligen ett berg att gå vilse i, ett sådant man drömmer om ibland. Man går och går i underliga, mörka gångar, och man hittar aldrig ut.

Vi tog varandra i hand, Jum-Jum och jag, och gick inåt berget. Vi kände oss så små och förvillade, och till den djupaste hålan var nog vägen lång.

– Om inte berget vore så hemst ändå, sa Jum-Jum. Om inte gångarna vore så mörka, och om vi inte vore så små och ensamma.

Vi gick och gick. Vägarna delade sig. Åt alla håll grenade de ut sig. Ett helt nät av mörka vägar fanns där i berget. Ibland lyste det där svaga skenet starkare, så att man såg ett par meter framför sig, men ibland var det så mörkt att man inte såg något alls. Ibland var gången så låg, att man inte kunde gå rak, ibland var det högt i tak som i en kyrka. Bergväggarna var fuktiga av vatten, det var kallt, och vi svepte våra mantlar tätare omkring oss för att inte frysa.

(ur Astrid Lindgren, Mio, min Mio, s. 116-117)

I och med upprepningar får Astrid Lindgren också till den genuina känslan av saga. I berättelsen jämför ju också Mio sin fader konungens Gröna ängars ö, som är grön, frisk, daggig och ljus, med denna gudsförgätna plats, som bara är dunkel, grå, svart och vissen.

Ihop med beskrivningar kan det passa att skriva en ljuddikt. Först får eleverna fundera på vilka ord som kan beskriva olika ljud…

Knaster, sång, hammarslag, susningar, viskningar, stönanden, buller, brus, porlanden, mummel, smällar, gnällanden, pladder, raspanden, dånanden, gurglanden, knakanden, gnyenden, rosslanden, kluckanden, droppanden, kvittranden, skrattande, gnisslanden, fnittranden eller plinganden…

Nu handlar det ju om sagor, så det ska också handla om motsatser. Börja dikten med tre ljud som du tycker om… och avsluta sedan med ett ljud som skrämmer dig.

Jag tycker om ljudet av…

Jag gillar ljudet av…

Jag älskar ljudet av…

Men ljudet av….. skrämmer mig/gör mig arg/gör mig ledsen!

Så här kan det bli…

Jag gillar ljudet av susande vårlöv.

Jag tycker om ljudet av kvittrande fåglar.

Jag älskar bäckar som porlar om våren.

Men kall, hård blåst gillar jag inte!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.