Resan till Amerika

Den 14 oktober 1870 föds Axel Robert Nilsson i Krokek som ligger utanför Norrköping. Efter att ha arbetat som dräng, på olika gårdar i socknarna runt Norrköping, hamnar han i Skärblacka, som arbetare på pappersbruket. 

Augusta Enroth föddes i Kullerstad den 14 oktober 1868.

Hennes föräldrar bodde i Hyttan som tillhörde byn Haget som låg i Skärblacka. Den byn finns inte kvar. Den låg på det som är pappersfabrikens mark. Men en parkering bär fortfarande byns namn. Hon började som 22-åring att arbeta som piga hos brukspatron John Olof Öhrwall på Skärblacka bruk.

Efter några år bestämmer hon sig, som så många andra, för att ge sig av till Amerika. Det är flera av pigorna som bestämmer sig för att resa, men Augusta är sist ut av dem. Hon lämnar dock Skärblacka tillsammans med två andra flickor som också ska emigrera. För många flickor och även unga män kändes det nya landet lockade. I Sverige på den här tiden fanns det liten grupp rika människor som bestämde. I Amerika var det inte så. Där var alla lika mycket värda oavsett var man kom ifrån.

Om Axel och Augusta känner varandra får vara osagt. Men Axel har också en dröm om det nya landet. Det var dock inte lika lätt för en ung man att resa. Det krävdes att han fick konungens tillåtelse.

Den 27 januari 1893 fick Axel konungens tillåtelse att emigrera till Norra Amerika och fredagen den 14 april står det i kyrkboken att han gav han sig av från Skärblacka. De allra flesta reste först till Göteborg. På Sillgatan (nuvarande Postgatan) kunde man köpa sin biljett (sitt passagerarkontrakt) av rederiagenten för den Atlantgående linjen. Det finns inte så många passagerarkontrakt kvar men av de som finns kan man se att resan kostade mellan 115-290 kronor. Det var ungefär en årslön för en bonddräng.

Sedan fick man lämna in sitt intyg och sitt passagerarkontrakt till polisen som godkände det, innan man fick det tillbaka och kunde resa. Båten, till det första stoppet i Hull i England, gick på fredagar.

Vi kan leka med tanken att Axel kom med båten som avgick fredagen den 21 april 1893.

Transporten av emigranter var mycket lönsam och vissa tider mer eller mindre slogs rederierna om passagerarna. På Centralstationen i Göteborg stationerades män som arbetade för de olika rederiagenterna och som använde mycket handfasta metoder för att få de från landsorten inresande emigranterna att anlita ”rätt”rederi.

Så på fredagen gick man trappan upp till Tullhuset, som för övrigt kallas”gråtartrappan”. Där fick man säga farväl till sina nära och kära.

Efter det hölls en avskedspredikan på innergården av en präst. Sedan var det dags att gå ombord. Många skulle aldrig se sitt födelseland igen.

Det rederi som tog emigranterna till England hette Wilson Line. Detta var den värsta delen av resan eftersom de också fraktade boskap. Båten var som en ladugård. Två av båtarna som användes hette Rollo och Calypso.

Båten nådde oftast Hull på söndags förmiddagen beroende lite på hur vädret på sjön hade varit.

Passagerarna fick vänta kvar på båten till måndagsmorgonen. Då steg de iland och gick föratt få frukost.

Efter ankomsten till Hull blev det upprop och passagerarna från alla anländande fartyg föstes ombord på tågen som skulle ta dem till bl.a Liverpool. 8 av 10 svenska emigranter åkte via England.

Vagnarna kunde vara överbefolkade med hårda bänkar och få toaletter, och många passagerare var ännu illamående efter sjöresan så det kunde bli en ganska obehaglig tågresa.

Ångbåtsbolagentog hand om emigranterna under deras vistelse i Liverpool. De blev mötta när deanlände till staden och togs till härbergen som ofta ägdes av bolagen.

Väl i Liverpool samlades människor från alla länder med sitt bagage vid kajerna och möttes av tolkar och båtagenter som ropade ut instruktioner på olika språk.

Emigranterna kunde få tillbringa mellan 1-10 dagar på sjaskiga, överbelagda härbärgen, beroende på när deras fartyg skulle avgå. De kunde även bli utsatta för lokala kriminella, s.k. ”runners”, som stal bagage för att sen lämna igen det mot ersättning.

Efter upprop fick man gå ombord och blev visad tillrätta av besättningen. Tredjeklassarna bodde väldigt spartanskt under däck. Det var dåligt upplyst med sågspån på golvet och utefter väggarna gick breda bänkar, som om nätterna ficktjänstgöra som sovplatser. Läkare fanns ombord för de sjuka.

Från slutet av 1880-talet satte de stora rederierna dock in snabba, nybyggda och relativt komfortabla båtar.

En egenhet med emigrantfartygen var att de hade en relativt stor förstaklass, en mindre – ibland obefintlig! – andraklass och en mycket stor tredjeklass (oftast kallad ”steerage” på engelska; steerage betyder egentligen mellandäck, det däck varifrån båten styrdes). Exempelvis Campania (Cunard Line) hade 600 passagerare i första klass, 400 i andra klass och 1 000 i tredjeklass, den tyska Virginia (Hamburg-Amerika Linie) hade 30 passagerare i förstaklass och 800 i tredje – någon andra klass fanns inte.

Fartygen var redan från början på 1890-talet snabba, marschfart låg runt 20 knop och den kortaste restiden var så tidigt som 1894 nere i under 5 ½ dygn (Cunards Campania).

Bland de största rederierna var särskilt Cunard Line och White Star Line populära bland svenskarna; båda rederierna (gick så småningom ihop) var brittiska med avgångar från Liverpool. Cunard Lines båtar slutar på –ia och White Star Lines båtar på –ic.

Axel kan ha rest från Göteborg den 21 april. Då kom han till Hull den 23 april ochtill Liverpool den 24:e. Den 26:e avreser Germanic mot New York och ankommer den 5 maj 1893.

Det var inte sällan överbelagt och ventilationen var dålig. Sjukdomar som kolera och tyfus spreds snabbt mellan de trånga däcken och många emigranter dog under resorna.

Det upprättades så småningom lagar och förordningar för lägsta tillåtna standardombord på emigrantskeppen, och konkurrensen mellan ångbåtsbolagen gjorde ocksåatt standarden för passagerarna ombord förbättrades och de primitiva britsarna började ersättas av tredjeklass hytter kring 1900.

På resan fick passagerarna försöka fördriva tiden så gott de kunde. Några hade med sig dragspel och andra instrument. Dragkamp och andra lekar förekom också. Alkohol kunde ingå i packningen som botemedel för sjösjuka, men misskötte man sig för mycket under resan så kunde man bli hemskickad med vändande båt i Nordamerika.

Senare var det framförallt till New York som emigranterna anlände. Där blev de uppsamlade på Ellis Island, innan de släpptes in i landet.

Innan fartygen kom in i hamnen, kom inspektörer ombord och kontrollerade passagerarna från första och andra klass, sen fortsatte fartygen in mot hamnen och passerade Frihetsgudinnan på vägen.

1892 öppnades immigrationsstationen på Ellis Island.

Båtarna gick först till kaj där första- och andraklasspassagerarna släpptes av. Dessa passagerare underkastades en pliktskyldig inspektion eftersom man i USA ansåg att passagerare som åkte i första och andra klass troligen inte förde med sig smittsamma sjukdomar och dessutom hade så pass mycket pengar att de inte skulle komma att ligga det amerikanska samhället till last. Vissa immigranter”smugglades” följaktligen in i USA genom att de åkte i (framförallt) andra klass; det rörde sig troligen ofta om äldre och/eller sjukliga familjemedlemmar som emigrerade tillsammans med hela sin familj, och den övriga familjen åkte tredje klass som de flesta.

Innan registreringen, kontrollerade läkare tecken på ohälsa. Om immigranten var för sjuk eller svag i övrigt, sändes de direkt tillbaka hem. Sjuka barn över 12 år skickades tillbaka ensamma till sin hemmahamn och barn under 12 år var tvungna att ha minst en förälder med sig på tillbakaresan.

Efter läkarkontrollen fick man vänta på att förhöras en och en av inspektörer, som med hjälp av tolkar kontrollerade de uppgifter som immigranten lämnat om sig själv såsom: namn, ålder, religion, sista bostadsort, civilstånd m.m.

Varje inspektör hade endast ett par minuter på sig per immigrant för kontrollen, så ibland blev t.ex namn fel. De som blev godkända fick ett ”landing card”. Ca. 2% fick återvända till sina hemländer efter kontrollen.

För en ”normal” immigrant tog processen tre – fem timmar, men man kunde då ha fått vänta i ett halvt dygn innan man kom iland på Ellis Island eftersom immigrationscentret stängde kl 17.00 och fartyg kom senare fick vänta tills nästa dag med alla passagerare ombord.

Efter godkännande kunde man lämna ön och ta sig vidare till sin slutliga destination. Det fanns växlingskontor och biljettförsäljare från olika järnvägsbolag på ön.

Så här såg bagaget ut. De stora koffertarna kallas ”Amerikakoffertar”.

Augusta kan ha rest mot Göteborg omkring den 14 maj. Kanske kom hon med båten till Hull den 25 maj. I så fall kom hon till Hull den 28 maj och till Liverpool den 29 maj 1894. Vi vet att Majestic lämnar Liverpool 30 maj och ankommer till New York den 6 juni.

Bilder från första klass passagerarnas utrymmen. Dit hade naturligtvis inte Augusta tillträde. Det troliga är att hon fick hålla sig nere under däck hela resan.

White Star Line – som tidigt slog sig ihop med Dominion Line – hade båtar vars namn oftast slutade på ”-ic”. Den White Star-båt som tyvärr är mest känd idag är Titanic. Som väl alla känner till sjönk Titanic på sin jungfrutur 14 april 1912 efter att ha kolliderat med ett isberg. Det var bara 705 människor av de 2 228 (passagerare och besättning) som fanns ombord som räddades.

Titanic var världens då största fartyg. Meningen var att det skulle ersätta Majestic, men det fartyget fick snabbt tas i bruk igen.

För kvinnor och barn gällde att de måste ”tillhöra” någon man i myndig ålder (exempelvis make, bror, far) och om de trots allt reste ensamma så släpptes de inte in i USA utan att någon kom och mötte dem. Många kvinnor gifte sig på Ellis Island enbart för att bli insläppta. Det var också misstänkt många ”kusiner” som mötte kvinnor – namn och släktskap antecknades på skeppsmanifesten.

Eftersom vi vet att Augusta reste ensam kan vi gissa oss till att Axel kom för att möta henne på Ellis Island.

Axel och Augusta hamnar i Des Moines i Iowa. Den 13 april 1895 gifter sig Augusta och Axel i Amerika. I kyrkoböckerna står det sedan; Säger sig i Nord Amerika ”vara vigd af lekman, hwars berättigande att förrätta vigsel icke är intygad”.

Dottern Anna föds den 1 november 1895. Axel och Augusta bestämmer de sig dock för att flytta tillbaka till Sverige. Det sägs att Augusta tyckte att det var för varmt i det nya landet. I september 1896 är de i alla fall tillbaka i Skärblacka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.