Dopparedagen

I det gamla bondesamhället var julaftonen en dag när man vakade och väntade på högtiden som skulle komma. 

Man tror att det var lutfisk och andra fiskrätter som stod på bordet denna dag. Lutfisk, ärtor och vitgröt anses ibland vara minnen från den katolska tidens julaftonsmat. Under medeltiden var Sverige katolskt och då var tiden före jul fasta. Det innebar att man inte åt kött, men fisk var okej.

Under 1500-talet användes korn- eller rågmjöl till gröten. För att göra gröten extra god och smakrik tillsattes grädde, ägg och smör.

Julafton har till och med fått ett eget namn ”dopparedagen”. Detta namn används av barnen som ett slags tideräkning ”da’n för da’n före doppareda’n”.

Kanske fanns det också dopp-i-grytan, gjort på köttbuljong för att ändå få känna smaken av kött, utan att äta det, eftersom julaftonen fortfarande var fasta. Vi ska ju också komma ihåg att brödet på den här tiden sällan var färskt, utan behövdes blötas upp för att vara möjligt att tugga. Men ändå var det ju så, att om det någon gång faktiskt fanns färskt bröd så var det till högtiderna. Å, då framförallt till jul.

Bakningen av julbrödet sparades så nära julen som möjligt, för att få färskt bröd. Bröd var basen i allmogens hushåll även till vardags. Men julbrödet formades till figurer och bakades i andra storlekar . Det skiljde sig också genom smaksättning med vört, sirap eller i kungens slott även saffran.

Husets folk samlades då runt grytan för att doppa brödskivor i det varma och feta spadet.

På kvällen var det sedan dags för julbadet. Mer om det i nästa inlägg!