Många rövare finns i skogen…

Runt omkring Kolmårdens djurpark ligger den mörka och djupa Kolmårdsskogen. Förr i tiden var det en plats som man fruktade och var rädd för.

När folk var ute på resa och skulle norrut mot Stockholm var de tvungna att färdas genom skogen. För att ha turen med sig och få ”fri lejd” genom skogen kunde man lägga pengar i den offerbrunn som fanns vid Klinga (idag vid hål 17 på golfbanan). ”Fri lejd” behövde man, för i skogen härjade vilda, hemska rövare. Fick man ”fri lejd” klarade man sig helskinnad genom skogen och slapp rövarna…trodde man.

 

Å, resan till Stockholm var lång. På 1700-talet tog det tre dagar att resa mellan Linköping och Stockholm. I början av 1900-talet tog det en hel dag. Idag susar vi upp till Stockholm på två timmar. Tiderna och vägarna har förändrats. På medeltiden och faktiskt ända fram till slutet av 1600-talet gick vägen längs slingriga stigar och överallt fick man se upp. Var som helst kunde de lura, rövarna i skogen.

Under medeltiden straffades man hårt om man hade gjort något brott. Och för att slippa straffas var det många brottslingar som sprang till skogs och gömde sig. De levde som fredlösa, precis som Robin Hood eller Mattisrövarna. För att överleva plundrade de människor som reste genom skogen. Oftast gick det ganska våldsamt till. Rövarna bodde i grottorna, i bergen, i skogen. Man har hittat rester efter eldstäder. Hemliga stigar ledde till deras rövarkulor och om någon nå’n gång skulle hitta vägen dit, skulle de aldrig våga berätta om den, med tanke på vad rövarna då skulle hitta på.

Jag, mina söner och deras mormor gav oss ut på jakt efter rövargrottor i den mörka Kolmården. Vi startade med att gå en bit på etapp 33 av Sörmlandsleden. Den svåraste biten på hela leden! Men inte hittade vi någon rövargrotta inte, fast den ska finnas där… (några veckor senare var vi och letade igen och nu hittade vi den…vi hade gått år fel håll. Mer om det HÄR!)

Men vi hittade vansinnigt vacker natur i Bråviksbrantens naturreservat och har bestämt att vi ska göra ett nytt försök vartefter för att hitta grottan. Här vid Skvättabäcken uppförde en borgare från Norrköping ett järnbruk på 1600-talet.

Nu ville vi ju, hur som helst, se en grotta, så vi gjorde ett nytt försök lite närmare Kolmårdens djurpark. Precis efter parken svänger man höger ner och nu gick det bättre, för vägen till grottan var utmärkt (Kopparbogrottan). På vägen, på vandringsleden, hittade vi rester av en gammal järngruva.

Mer fantastisk utsikt över Bråviken, eller Blåviken som familjen Pip-Larsson säger i boken Kastrullresan av Edith Unnerstad.

Å, så äntligen hittade vi grottor…

Det är ju häftigt att se och frågan är ju vad det är för konstruktion i botten på grottan. Lämningar efter rövare kan hända?

Eftersom det tog så lång tid att åka till Stockholm behövde man vila och övernatta på vägen. En trygg och säker plats var det kloster som låg på gränsen mellan Östergötland och Södermanland.

Vi gläntar på grinden till det som kallas Krokeks ödekyrka. Här låg i forna tider det kloster som gav de resande ett andrum. Efter att klostret slog igen sina portar fanns här en gammal kyrka från 1600-talet.