Naturskola -Feberstillande örter!

Under många årskullar hade vi ”naturskola” i åk 1. Hur den utformades var lite olika från gång till gång. Ett år, efter tips från grannarbetslaget, utgick vi från Ronja Rövardotter och följde hennes år i skogen.

När vi kom fram till kapitel 6 var det dags för feberstillande örter, eller forna läkeörter i allmänhet.

Vi läste ur kapitel 6 ur Ronja Rövardotter, och här kommer väl valda delar:

”Nog för att Borka är dummare än en gris”, sa Mattis, ”men så omänskligt dum är han väl ändå inte, så han vill slåss i snö upp till armhålorna.”

Så dum var inte Mattis heller, och han brydde sig förresten inte stort om Borka just nu. Han hade värre saker att tänka på. Ronja var sjuk för första gången i sitt liv. Morgonen efter dagen i vinterskogen som så när hade blivit hennes sista, vaknade hon med hög feber och kände till sin förundran att hon inte alls ville upp och börja leva som hon brukade.

”Vad är det med dig”, skrek Mattis och kastade sig på knä vid hennes bädd. ”Vad är det du säger? Inte är du väl sjuk heller?”

Han tog hennes hand och kände hur het den var, ja, hon blossade hela flicka, märkte han, och han blev rädd. Aldrig förr hade han sett henne sådan. Spelande frisk hade hon varit i alla sina livsdagar. Men här låg hon nu, denna dotter som han älskade så mycket, och han visste det genast! Han visste hur det skulle bli! Ronja skulle tas ifrån honom, hon skulle dö, det kände han så hjärtat värkte i honom. Och han förstod inte vad han skulle ta sig till med sin vanvettiga sorg. Helst ville han dunka huvudet i väggen och vråla som han brukade. Men det gick inte an att skrämma det stackars barnet, så pass vett hade han ändå. Därför la han bara handen på hennes glödheta panna och mumlade:

”Det är bra att du håller dig varm, Ronja mi! Som man ska göra när man är sjuk.”

Men Ronja kände sin far, och trots febern som brann i henne försökte hon trösta honom.

”Var inte dum, Mattis! Det här är väl ingenting. Det kunde vara mycket värre.”

//…//

”Barn lilla, visst blir du kry igen, gråt inte”, sa han och svalde häftigt sina egna snyftningar. ”Men var är mor din”, röt han sedan och sprang gråtande på dörren. Varför stod inte Lovis färdig med sina feberstillande örter, när Ronjas liv hängde så på ett hår, det skulle han gärna vilja veta!

//…//

Lovis gav sin dotter feberstillande örtsafter att dricka, och efter tre dagar var Ronja frisk. Till Mattis häpnad och fröjd.

ur Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren, s. 80-83

Ronja får feberstillande örter. Förr fanns inget apotek. Hur gjorde man då?

I forna tider fanns kloka, kanske framför allt, gummor som visste hur de skulle använda naturens egna läkemedel. Dessa kunskaper ärvdes från mor till dotter och fördes på så sätt vidare. Men det var också en farlig kunskap. På 1600- och 1700-talet var vidskepelsen som allra störst i vårt land och då kunde dessa kvinnor anklagas för att vara häxor. Se tidigare inlägg!

Mycket kunskap fanns också på klostren bland munkar och nunnor. På 1500-talet under reformationen, när Gustav Vasa, avskaffade många kloster, spreds denna kunskap till allmänheten.

Men på senare tid har man kunnat konstatera att mycket av den kunskap som fanns var inte bara hokuspokus utan det finns verkning i dessa örter, t. ex.

HARSYRA

Har fått sitt namn efter den syra, oxalsyra, som den innehåller. Denna växt är rolig att smaka på när man ute på promenad, men man ska dock inte äta för mycket, för oxalsyra i stora mängder är inte särskilt bra. Det vet man idag! Förr kokade man ett te på bladen eller blommorna som var feberstillande. Harsyra innehåller också mycket c-vitamin, som det lätt kunde bli brist på under vintern när man inte hade tillgång till frukt och grönt.

LINGON

Ett te på lingonbuske är bra mot sjukdomar i urinvägarna, men är också feberstillande. Tänk på att man får inte plocka en lingon- eller blåbärsbuske utan markägarens tillstånd.

GROBLAD

Grobladet var ett oerhört användbart läkemedel. Dels kunde det användas direkt på rengjorda sår, som plåster och dels som en del av hostmedicin. Har man ett insektsbett som kliar kan man gnida ett groblad på så att saften pressas ur, så lindras klådan.

TUSSILAGO

Tussilago är också en hostdämpande växt. Den har till och med fått sitt namn efter det, tussilago betyder ”att häva hosta” på latin. Idag vet man att växten inte alls är bra att använda för invärtes bruk.

VITMOSSA

Vitmossa hämtar ju Ronja och Birk för att ha till ett förband till hästen som björnen skadat. Och vitmossan är inte alls vit utan grön, och inte alls den lav som vi lägger i adventsstaken (Så jag tror att det är fel i filmen om Ronja?). Den blir dock vit när den torkar. Men vitmossa har bra uppsugningsförmåga och användes för att rengöra sår eller som blöja.

LJUNG

Ljung användes i första hand för sin rogivande effekt. Har man sömnsvårigheter kan det vara lämpligt att dricka ett te på ljung. Det berättas också att under första världskriget när sömnmedlet tagit slut, stoppade man in ljung i soldaternas kuddar och det hade faktiskt effekt. Enligt sägnen lät Gud blommorna själva välja vilken plats de ville stå på. Till sist var det bara ljungen kvar. När Gud frågade var den ville stå svarade den att an ville stå på en plats där ingen annan stod. Det tyckte Gud var en vacker tanke och gav ljungen dess vita och rosenröda blommor och lät den stå på heden.

NÄSSLA

Nässlorna hade en hel rad med verkningsområden. De var bra för blodbildande, håravfall, reumatism, antiinflammatorisk, uppiggande samt bra mot eksem och diarré. I en bok från 1100-talet kan man läsa hur bra nässlan är mot diverse sjukdomar. Bäst var den för kvinnor. Anledningen till detta var förmodligen den höga järnhalten.

DAGGKÅPAN

Daggkåpan är en av våra starkaste och mest mytomspunna medicinalväxter. Även den här växten omnämns redan på 1100-talet. Som läkeväxt har den använts mot bland annat diarré, sårläkning och inflammationshämmande. Men daggkåpan är också magisk. Den lilla daggdroppe som på morgon kan finnas trodde man för var älvornas tårar. Speciellt under midsommar var dessa extra kraftfulla. Dessa samlades in och användes i julbadet för att få lycka och välgång. Alkemisterna var också mycket intresserade av den lilla droppen i mitten, då de trodde att det var den hemliga ingrediensen för att göra järn till guld.

Ja, det var några av alla växter som användes. Det finns många, många fler! Några kommer jag få anledning av att återkomma till.