Jättekul!

En vandring som alla kan göra på hemmaplan är den om jättarna. Allt du behöver leta upp är ett berg, ett flyttblock och en kyrka, så får du historien här… Jag kryddade historien med en 1600-tals präst som fanns i vår socken. Han var gift med dottern till sockens rikaste man.

När vi gjorde den här vandringen med eleverna blandade vi till en trolldryck av blå curacao-extrakt och fruktsoda. De fick sedan vid bergets fot ta en liten klunk av denna ”trolldryck”, för att skyddas mot alla ”farliga” varelser som kanske kommer möta.

I forna tider trodda våra förfäder på alla möjliga väsen. I bergen bodde trollen och jättarna. Varje berg hade också sin egen beskyddare, liksom sjöarna och skogarna.

Jättarna var stora och starka och såg ut nästan som människor, fast mycket större. De var inte så smarta och hade dålig syn. Jättarna bodde i enorma bergssalar och hade ofantliga rikedomar.

Då börjar vi vår resa uppför berget.

De allra flesta jättarna lämnade landet när kristendomen kom, av den enkla anledningen att de avskydde kyrkklockorna. En söndagsmorgon fick nog! Det var gudstjänst i Vånga kyrka och kyrkoherden Botvidus Jonae ringde i kyrkklockorna. Jättarna avskydde klockorna som skrällde så förskräckligt i deras ömtåliga öron.

Jättefar fick tag i en stor sten och slängde iväg den bortåt kyrkan. När den inte nådde fram tog han jättemors strumpeband och sköt iväg en stor sten, som en slangbella. Dessa stenar kallas för jättekast. Inte heller den sista nådde fram till kyrkan utan landade i Restads hage. Den kallas för lyssnarstenen, men det är ju en annan historia.

Nu var jätten så uppretad att han började gå ner mot kyrkan. Kyrkoherden Botvidus och församlingen hörde honom där kom klampande och fick en idé. Han bad alla församlingsmedlemmar att ta av sig sina skor och så la han dem i en stor säck och gick för att möta jätten.

När de väl möttes frågade Botvidus jätten vart han skulle.

– Jag ska förstöra kyrkan, svarade jätten.

–Oj då, sa Botvidus. Jag hoppas att du har gott om proviant med dig.

Nu är det ju så att jättar är ena riktiga matvrak och jätten undrade naturligtvis varför han skulle ha det. Prästen visade honom säcken och berättade att han nött alla de skorna på vägen från kyrkan, så långt var det att gå. Och då måste ju jätten se till att äta ordentligt. Nu insåg jätten att det inte var någon idé för honom att fortsätta, utan han vände om och lommade hem till berget igen. Å, Botvidus, ja, han gick tillbaka till kyrkan och predikade i lugn och ro…

Botvidus var gift med Elin Olofsdotter, som var dotter till en av Vångas rikaste män på 1500-talet. Han hette Olof Persson och bodde i Sunkersta.

Olof var länsman, nämndeman och bergsfogde. Han ägde Sunkerstad, bestående av en skattegård och som ärvdes av sonen Påvel, och Bobergs by, bestående av 2 skattegårdar som ärvdes av sönerna Peder och Carl.

Elin lät bygga ett hus åt sig och Botvidus på den del av Sunkersta som hon ärvde efter sin pappa. När Botvidus dog hade han varit präst i Vånga i 45 år.

PS Nu när jag ändå är inne på alla stensorter, kan jag inte låta bli att nämna jättarna gångväg (giants causeway) på Nordirland. Det är ett område med formationer bestående av över 40 000 svarta polygonformade, de flesta hexagoner, basaltstenar. Fenomenet är ett resultat efter ett underjordiskt vulkanutbrott för omkring 60 miljoner år sedan. Här kan du läsa mer om hur jättarna fixade detta.