Återigen från boken ”Till dig en blå tussilago” av Lars Wolf, denna fantastiska källa till inspiration är den denna diktformen hämtad. Det är så mycket som ska vara perfekt – hår, kläder, toner, semestrar, skolor, människor, stränder, båtar, bilar – allt faktiskt, vid närmare eftertanke. Men tänk så mycket som inte är perfekt…finns det egentligen något eller någon som alltid är perfekt? Skulle inte tro det!
Men så ofta vi önskar att vi var perfekta, gjorde perfekta saker, sa perfekta saker och hade perfekta saker. Det är en illusion, men vi kan ju önska, eller ska vi det? Är det inte bättre att vara stolt över det unika i oss. Tycker nog det! Faktiskt!
Dikten är uppbyggd efter ett mycket enkelt mönster…
Jag drömde att jag var…
Jag drömde att jag var
Jag drömde att jag var…
Men egentligen är jag en…
Skulle kunna låta så här:
Jag drömde att jag var skattletare som alltid hittade guldmynt.
Jag drömde att jag var en båt utan märken och skav
Jag drömde att jag var en sommardag utan regn.
Men egentligen är jag fågel med trasiga vingar!
Fröken Sissi 