Vi kliver in i vår tidmaskin och vrider tillbaka klockan många, många år. Vi landar i Indien på 700-talet.
Människorna här har just upptäckt att de kan räkna med hjälp av fåror sanden. Det spelar ingen roll vad som som ligger i fårorna, det kan vara stenar eller snäckor. Det viktiga är hur många saker som ligger i fårorna. Du kan jämföra med en abakus eller kulram.

En köpman är på väg uppför berget med sin åsna. När han efter en lång tids vandring når byn, visar det sig att byn har haft missväxt och har inga silvermynt att handla för.

Köpmannen blir så väldigt besviken, han har ju gått så långt och han vill så gärna sälja sina varor. Han funderar en stund, sedan säger han:
-Ni kan få handla ändå. Vi skriver upp hur mycket ni handlar för så kan ni betala nästa gång jag kommer. De ritar fåror i sanden och lägger upp hur mycket varorna kostar. De kommer bra överens om priserna.
Först handlar några kvinnor glas för 22 silvermynt.

Skrivaren och köpmannen antecknar. Sedan handlar några andra kvinnor salt för 202 silvermynt.

Köpmannen och skrivaren antecknar. Det inhandlas också sidentyg för 220 silvermynt.

Och så till sist handlar hövdingen ett guldhalsband till sin fru för 2002 silvermynt.

De antecknar allt så noga.
Nästa gång köpmannen kommer tillbaka till byn är inte den gamla hövdingen kvar. Köpmannen talar då om för den nya hövdingen, hur det gått till, sist han besökte byn och hövdingen svarar att han vet om överenskommelsen och att han har kvar skrivelsen med köpesumman.

När köpmannen vill ha sina pengar blir det däremot problem. Priset stämmer ju inte med det som sakerna kostade. Det står ju 22 hela tiden.
VEM FÅR RÄTT?
Köpmannen känner sig ju lurad och funderar på hur han ska undvika det. Det varvid saltet det blev fel. Så länge fårorna fanns blev det rätt, men utan dom blev det fel. Han kom på att han var tvungen att markera de tomma fårorna med en punkt.
Punkten var första symbolen för siffran noll.