Precis utmed den gamla landsvägen, där hästskjutsar farit fram i generationer, på gränsen mellan två socknar, Vånga och Risinge, låg den – galgbacken.
Den var placerad i socknens utkant, men ändå på vägen, menad som en varning till alla som kom resande, att här var det farligt att begå brott.
Det som utspelades på galgbacken är alldeles för hemskt att tala om. Straffen på den här tiden var fruktansvärda och den som var tvungen att utföra dem kallades för bödeln. Rackaren var den som grävde ner kropparna i jorden vid galgbacken. Hade man begått ett hemskt brott fick man nämligen inte begravas på kyrkogården utan begravdes vid galgbacken. I socknen var det ingen som tyckte om bödeln och rackaren. De fick inte vara med i gemenskapen. Ofta hade de begått brott själva, men benådats mot att de utförde dessa sysslor.
Hemska förbrytare på den här tiden var kyrkotjuvar, de som begått äktenskapsbrott, mördare, de som talat illa om Gud och de som stulit mer än tre gånger. Andra förbrytare som rymt från regemente, stulit eller gjort sig skyldiga till dråp skulle sitta i fängelse och om de dog skulle de begravas på kyrkogården i stillhet. Det betydde att inga kyrkklockor ljöd eller någon begravningsceremoni utfördes.
Vi vet faktiskt namnet på några som mist sitt liv vid Rökstorps Mo och ligger begravda här. Det är exempelvis sågaren vid Göstad Erik Olofsson, som haft ihop det med sin styvdotter Margareta Persdotter, år 1713.
Fiskaren och soldaten Anders Karlsson dog här, år 1667, efter att ha slagit ihjäl sin hustru och barn.
Pigan Kerstin Eriksdotter miste livet, år 1739, efter att ha haft ihjäl sitt utomäktenskapliga barn.
Handlaren Peter Carlsson Wallenbärg dog, år 1714, efter att ha slagit ihjäl sin hustru på vägen mellan Finspongs bruk och Gammeltorps gästgivaregård.
Soldaten Petter Carling dog, år 1775, efter att ha giftmördat sin hustru.
Om du vill besöka galgbacken ska du passa på när det är ljust, för om nätterna finns risken att möta lyktgubben. Lyktgubbar kallas också irrbloss ibland. Oftast ser man inte själva gubben utan bara hans lykta. Ljuset kan snabbt ändra riktning och färg. Om du följer efter ljuset är risken stor att du irrar bort dig, går vilse. Å det är just vad lyktgubben vill, att du ska irra bort dig lång in i skogen.
Då kan man ju fundera över varför lyktgubbarna är så elaka. Det sägs att de är spöken från galgbacken, som inte fått ro i sin grav. Det är därför de är elaka och villar bort människor som besöker platsen.
Men lyktgubben kan vara snäll också. Se därför alltid till att ha en slant i fickan, som du kan ge till lyktgubben. Då visar han dig rätt igen nämligen!
Idag vet vi att irrbloss är sumpgas som självantänder och skapar ljusfenomenen i naturen, men det visste man inte förr utan försökte förklara det på annat sätt.
Fröken Sissi 