Axel Lillie och Christina Mörner på Löfstad slott

Trettioåriga kriget är äntligen slut. Ett lång och brutalt kring som till stor del utspelats i Tyskland och skördat många offer, bl.a. den svenske kungen Gustav II Adolf. Han stupade vid slaget i Lützen 1632. Han hade tidigare blivit sårad vid ett annat slag och då, mitt i krigets kaos, befallt att hans blodindränkta kläder togs om hand och skickades till Sverige för allmän beskådning. De kom att utgöra den första biten av Livrustkammaren, som kan räknas som äldsta museet i Sverige. Gustav II Adolf har också kallats Lejonet från Norden. Han kom som en räddare för protestanterna, åtminstone enligt sig själv. Men han är också den kung som har fått erkännande efteråt, för att ha effektiviserat sin trupper och frångått de gamla, föråldrade truppformationerna. Men så gick det om det gick för honom. Det tog över en månad för budet om kungens död att nå Stockholm – nyheten kom med ordinarie post. Det var tider!

Nu är i alla fall alla dessa krigsherrar på väg hem, efter det som kallas westfaliska freden 1648. En del tämligen oskadda, en del med krigsskador och andra i kistor.

Fältmarskalken Axel Lillie återvänder utan vänsterben. Det har tagits av en kanonkula. Istället har han med sig några kistor fulla med dyrbarheter. De räcker gott och väl för att bygga färdigt och smycka hans sätesgård, det nya Löfstad slott. Detta hade han gett i morgongåva till sin hustru Christina Mörner vid deras bröllop på Stockholm slott 1630. Slottet stod färdigt 1660.

Axel Lillie var bästa kompis med greve Robert Douglas på Stjärnorp slott. Det sägs att de skulle bygga sina slott så höga att de kunde vinka åt varandra. Mer om deras historier HÄR!

Axel Lillie hade förlorat sitt vänstra ben i en strid och använde istället ett träben. Han fortsatte dock ändå att kriga och det sägs att någon några år senare träffade hans träben med en kula. Då lär han ha skrattat och sagt ”det var nog det andra benet du tänkte träffa”.

Det sägs att man kan höra hans steg i slottet. Dom är ju då väldigt lätta att igen på grund av träbenet. Det sägs att han på 1920-talet slog en betjänt i ryggen emedan denne gjorde rent ett gevärsskåp i rum 13. När betjänten vände sig om såg han Axel Lillie gå in i garderoben. Han följde och öppnade garderoben men fann ingen där.

Rum nummer 13 förtjänar förresten en helt egen historia!

Axel Lillie var gift med Christina Mörner. Hon sägs vara ett av de mer fridsamma spökena på Löfstad. Varför hon går igen vet man inte, men hon håller ett vakande öga över Löfstad. Hon går runt och ser till att alla portar är låsta. En stjärnklar natt kan man få se henne skrida över borggården i månskenet. Hon såg också till att brandvakten inte somnar på sin vakt. Om någon av tjänstefolket hade glömt att låsa eller släcka ljusen påminde hon dem genom att knacka på fönsterrutan. På den tiden det fanns pigor på slottet såg hon till att dessa skötte sina sysslor genom att följa efter dem och de kunde tydligt höra hennes frasande kjolar efter sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.