Det där med rimlighet är inte så lätt att förstå. Men eleverna behöver träna på att tänka om något de hör eller läser verkar rimligt.
Vi läste en bit ur Pippi Långstrump. Det kapitlet där hon sitter på grind och klättrar i träd.
Pippi, Tommy och Annika sitter på grindstolparna och grinden och äter päron så att det fräser om det. Så kommer det en flicka och går förbi…
När hon fick syn på barnen, stannade hon och frågade:
”Har ni sett min pappa gå här förbi?”
”Mja”, sa Pippi. ”Hur såg han ut, hade han blå ögon?”
”Ja”, sa flickan.
”Lagom stor, inte för lång och inte för kort?”
”Ja”, sa flickan.
”Svart hatt och svarta skor?”
”Ja, just det”, sa flickan ivrigt.
(Vad hoppas flickan att Pippi ska svara? Tror du att Pippi har sett flickans pappa?)
”Nä, den har vi inte sett”, sa Pippi bestämt.
Flickan såg snopen ut och gick utan ett ord.
(Varför ser flickan snopen ut? Hur ser hon ut då? Hur känner hon sig? Varför går hon?)
”Vänta lite”, skrek Pippi efter henne. ”Var han flintskallig?”
”Nej, det var han visst inte”, sa flickan ilsket.
(Varför blir flickan ilsken, när Pippi frågar om han var flintskallig? Varför frågar Pippi så?)
”Tur för honom”, sa Pippi och spottade ut ett päronskrott.
Flickan skyndade iväg, men då ropade Pippi:
”Hade han onaturligt stora öron som räckte ända ner till axlarna?”
”Nej”, sa flickan och vände sig häpen om. ”Du menar väl inte att du har sett en karl gå förbi med så stora öron?”
”Jag har aldrig sett nån som går med öronen”, sa Pippi. ”Alla jag känner går med fötterna.”
”Äsch, vad du är dum, jag menar har du verkligen sett en karl som hade så stora öron?”
”Nä”, sa Pippi. ”Det finns ingen människa som har så stora öron. Det vore ju barockt. Hur skulle det se ut? Man kan inte ha så stora öron.”
”Åtminstone inte här i landet”, la hon till efter en tankfull paus. ”I Kina är det lite annorlunda. Jag såg en gång i Shanghai en kines. Hans öron var så stora, så han kunde använda dom till slängkappa. När det regnade, kröp han bara in under örona och hade det så varmt och skönt som helst. Fast örona hade det ju så lagom trevligt förstås. Om det var särskilt dåligt väder, brukade han bjuda in sina vänner och bekanta och slå läger under hans öron. Där satt dom och sjöng sina sorgmodiga visor, medan det ruskade över. De tyckte mycket om honom för hans örons skull. Hai Shang hette han! Ni skulle ha sett, när Hai Shang sprang till sitt arbete om morgnarna! Han kom alltid sättande i sista minuten, för att han tyckte så mycket om att sova länge om morgnarna, och ni kan inte tro, vad det såg sött ut, när han kom rusande med örona som två stora, gula segel bakom sej.”
Flickan hade hejdat sig och stod med gapande mun och hörde på Pippi. Och Tommy och Annika kom sig inte för att äta fler päron. De var fullt upptagna med att lyssna de också.
(Tror ni att flickan trodde att Pippi sett någon med så stora öron? Varför borde hon inte tro på Pippi? Varför glömde Tommy och Annika att äta päron? Är det som Pippi berättar rimligt?)
”Han hade fler barn än han kunde räkna, och det minsta hette Petter”, sa Pippi.
”Ja men inte kan ett kinesbarn heta Petter”, invände Tommy.
”Det var just, vad hans fru sa åt honom också. ‘Inte kan ett kinesbarn heta Petter’, sa hon. Men Hai Shang var så förfärligt envis, och han sa att antingen skulle ungen heta Petter eller också inget alls. Och så satte han sig i ett hörn och drog öronen över huvet och bara tjurade. Och då måste hans stackars fru ge med sej förstås, och ungen fick heta Petter.”
(Varför ljuger och överdriver Pippi? Har det hänt att du har gjort det? Tommy börjar ju protestera, tror du att han tror på Pippi efter det?)
II….II
Sen tittade hon betänksamt på flickan som stod där och såg förbryllad ut.
”Vad du ser märkvärdig ut”, sa Pippi. ”Vad är det frågan om? Du tror väl inte, att jag sitter här och ljuger? Vasa?! Bara säg ifrån i så fall”, sa Pippi hotfullt och kavlade upp ärmarna.
”Nej, för all del”, sa flickan förskräckt. ”Inte vill jag precis säja, att du ljuger, men…”
(Varför ser flickan förbryllad ut? Varför säger Pippi så hotfullt? Varför blir flickan förskräckt? Hur borde Tommy och Annika reagera?)
”Inte det”, sa Pippi. ”Men det är just det jag gör. Jag ljuger så tungan svartnar på mej, hör du inte det? II…II Det begriper du väl att det är lögn. Du får inte låta folk inbilla dej vad dom helst.”
(Pippi har en poäng där. Det finns många som försöker luras. Hur ska du veta vad som är rätt och fel?)
Det blev många intressanta diskussioner kring detta. Personligen tycker jag ju att Pippi visar sin allra minst charmiga sida här. Men det kan också vara spännande att prata om. Pippi brukar ju ta parti för de svaga. Varför är hon så ”typig” mot det här flickan, som ju uppenbarligen har tappat bort sin pappa? Vad är det Pippi retar sig på?
Vi gjorde också några övningar, liknande värderingsövningar, fast om rimlighet, som finns HÄR.
Fröken Sissi 