Rådhuset

I helgen var det Kulturnatten i Norrköping. Ett ypperligt tillfälle att uppleva delar av staden som man annars inte kan se. I Rådhuset fanns möjlighet att följa med upp till tornet och titta på alla rådhusklockor och se den magnifika utsikten.

E464FD51-2A7D-46C1-B017-7ACECBB74352

Rådhuset som det ser ut idag invigdes den 28 november 1910 efter ett tre år långt byggnadsarbete. Arkitekt var professor Isak Gustaf Clason. Han hade sneglat på bankbyggnaderna runt Tyska torget och ville att rådhuset skulle vara större och mer uppseendeväckande. Tanken var att byggnaden skulle gå runt hela kvarteret, men pengarna tog slut. Uppförandet av rådhuset kostade 1,7 miljoner. Här fanns stadens rådhusrätt, polis, stadsfullmäktige och en mängd andra aktörer som arbetade för staden.

Föregångaren till detta rådhus var en tvåvåningsbyggnad som finns avbildad på väggen på nya rådhuset i hörnet Drottninggatan – Tyska Torget.

C58C24E4-24F1-47C5-9252-822FEDD29621

Så tog vi oss då också de 161 trappstegen upp till tornet. Tornet är 68 m högt. I toppen finns en 4,5 meter hög förgylld granitskulptur som föreställer stadens skyddshelgon, Sankt Olof. Olof var egentligen från början en framgångsrik viking. Son till en dansk fylkeskonung. Han var gift med en svensk prinsessa, Astrid, dotter till Olof Skötkonung. Han blev kung i Danmark och senare också Norge och bestämde sig för att kristna dessa länder. Han begravdes i den nybyggda Nidarosdomen i Trondheim. När man senare öppnade hans kista upptäckte man att hans hår och naglar hade fortsatt att växa. Detta ansågs vara ett mirakel och han helgonförklarades. (Idag vet man att det kan vara så.) Han blev snabbt ett populärt helgon och han blev många kyrkors beskyddare (exempelvis Vånga medeltida kyrka, se här). Och också Norrköping stads beskyddare så småningom. Hans helgonattribut är att han framställs som kung med krona och riksäpple men också med en stor stridsyxa (med böjd klinga) och ibland en underliggare (en figur under fötterna som ska symbolisera att han besegrade hedendomen).

0C2E629A-F510-4F40-A940-D92782E76403

Uppe i rådhustornet finns klockstapeln med sina 48 klockor. Klockstapeln installerades 1914 och hade då 35 klockor. Inför Norrköpings 600-årsjubileum 1984 utökades klockstapeln med 13 klockor. Den tyngsta klockan väger 700 kg. Två gånger varje dag spelas ett klockspel från rådhuset.

A24D9AFD-1FD6-47DC-815B-CEB9B4EB9C4E52FA3F85-6966-4DB1-92F5-4A26092ADC22

Men Norrköpings rådhus har haft många föregångare. Inte bara den tvåvåningsbyggnad som finns avbildad i väggen och som byggdes efter ryssarnas härjningar 1719.

34d067eb-753d-43ce-81c4-d4e39d3ea04f.jpeg

4536C4FA-728B-4E12-86A0-8400182BF06B

På bilden här ovanför kan man se kvarteret Rådstugan ungefär vid sekelskiftet 1900. Till höger syns cellfängelset och i bakgrunden rådhuset och Tyska Torget. Alla dessa byggnader revs för att bygga det nya rådhuset.

Men innan rådhusen låg vid Tyska Torget kunde man hitta dem vid Gamla Torget fram till 1655. Norrköping har haft en rådstyrelse efter tysk modell som kan spåras sedan 1363. Men 1655 hände det som inte fick hända!

Den 30 juli 1655, Olofsmässan, var en bedrövlig dag! Olofsmässan på helige Olofs dödsdag den 29 juli berörde i äldre tid norrköpingsborna på många sätt. Deras stadskyrka stod under beskydd av den norske helgonkungen. Deras köpmän hade varit sammanslutna i ett S:t Olofsgille.  Årets viktigaste utombys marknad för stadsborna, Olsmässomarknaden i Skänninge, inleddes kvällen före Olofsdagen. En fördel med denna marknad var att den var ”fri”. Därmed menades, att alla som besökte marknaden kunde göra upp affärer direkt med varandra.

Skänninge under juli månads sista dagar hade en oemotståndlig dragningskraft på Norrköpings borgerskap. En karavan av hästar och vagnar drog i väg västerut från Norrköping redan någon dag innan marknadsfriden om aftonen den 28 juli genom trumslag och uppläsning av en magistratens proklamation kungjordes offentligt. I Norrköping fanns då kvar i stort sett endast kvinnor och barn, åldringar, tjänstepigor, ståndspersoner och sjöfolk.

Hur branden startade vet man inte med säkerhet, men sägnen berättar om en piga vid namn Ingrid Jönsdotter.

Hon var ensam hemma medan herrskapet var i Skänninge på marken. Hon hade just satt på bykgrytan när hon kom att tänka på fästmannen som arbetade nere på Holmens bruk. Inte skulle väl herrskapet ha något emot att hon träffade honom en stund så här på eftermiddagen. Sagt och gjort, hon tog sin sjal och gick ner till bruket.

Det var en underbar eftermiddag, solen sken och fåglarna kvittrade. Det hade kunnat vara hur fantastiskt som helst om det inte hade varit för bykgrytan. Hon hade glömt den på elden…

Det här var en tid när alla hus var av trä. När djurens hö och halm låg spridda lite här och var. Ja, i princip allt var duktigt eldfängt!

Elden spreds sig snabbt och när herrskapsfolket kom hem på kvällen hade huset och nästan hela stan brunnit ner. Det brann i nio hela timmar innan de fick kontroll på elden. Rådhuset var borta, ja det låg ju granne med Ingrids hus på torget. Kronohospitalet , skolan och värdshuset hade brunnit ner och båda kyrkorna, S:t Olai och S.t Johannes, var borta. Varumagasinen ”åbodarna” var borta. Hela de rikas kvarter runt strömmens södra strand var uppbrunnet.

Huset där Ingrid arbetade låg vid Gamla torgets nordvästra hörn. Byggnaden hyrdes av en snörmakarmästare Mattias von Rethen. (En snörmakare tillverkade galoner, tränsar etc).

För att inte Ingrid skulle få tillfälle att smita undan sitt straff, som i det här fallet kunde kosta henne livet, sattes hon genast i häktet, förmodligen på Johannisborgs slott, eftersom stadens eget häkte i rådhuset hade förstörts av branden.

Det blev en lång och utdragen rättegång, men eftersom inga vittnesmål framkommit, släpptes hon mot personlig borgen. Borgenssumman betalades av en av stadens mest framstående och förmögnaste invånare, tullförvaltaren Henrik von Brobergen. Målet mot Ingrid Jönsdotter blev aldrig återupptaget. Flickan förblev på fri fot.

Vad som hänt inne i snörmakarens bostad under de ödesdigra minuterna då elden kom lös, kunde således aldrig kartläggas, eftersom uppenbarligen ingen befunnit sig inomhus och i närheten av eldstäderna, då det hände.

Invid Gamla torgets nordsida låg rådstugan och under denna fanns det som var vanligt i äldre tiders rådhus, en rådhuskällare. Där arbetade källarsvennen Bengt Knutsson och hans maka. I rådstugan förvarades stadens arkiv, av vilket större delen förstördes. Men där fanns också en del av stadsförsamlingens kassa. Kassan bestod av närmare 400 daler kopparmynt, insamlade för uppförandet av ett nytt kyrktorn.

St Olais båda kyrkvärdar, Per Jonsson d y och Johan Carlsson, tillhörde skaran av marknadsbesökare i Skänninge. När de kom hem, begav de sig genast till Bengt Knutsson ”på Källaren” och frågade, om han visste, vart kyrkans pengar tagit vägen.

Denne svarade nekande, eftersom inte heller han hade varit hemma, när elden rasade. Hans hustru berättade däremot, att hon hittat omkring tre daler. De trodde att kyrkans pengar smält i hettan. Mot det protesterade de båda kyrkvärdarna kraftigt. Det kunde inte bevisas, att Bengt och hans hustru stulit kyrkans pengar, men folk passade på att plundra och sko sig i efterdyningarna av eldsvådan.

Staden fick byggas upp på nytt. Gatorna blev raka och stenbelagda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.