Denna mytomspunna ö är en av Sveriges 30 st nationalparker. På 1400-talet omnämndes den i en skriftlig källa som Blaakulla.
Å visst var det hit alla nordiska häxor flög på skärtorsdagen för att fira sin stora fest tillsammans med djävulen. Ja, åtminstone om man får tro ärkebiskopen och kartografen Olaus Magnus i hans beskrivning. Han ritade in ön på sitt sjökort men då kallade han den ”Jungfrun”.
Häxorna flög till Blåkulla på sina kvastar, lövruskor eller något annat flygbart. Dessa flygverktyg smordes in med diverse giftiga eller mytiska växter: belladonna (jättegiftig), bolmört (giftig), odört (luktar vedervärdigt), näckros (förknippad med näcken) och alruna (giftig). Alrunan kallas också mandrake och det hör ihop med det latinska namnet Mandragora.
Känns namnet Mandragora igen? Ja, för alla Harry Potter-fans iallafall. Växten odlas av läraren i örtlära professor Sprout och bladen används för att kurera dem som blivit förstenade av basilisken i andra boken.
Alrunan använts också av Nelly Rapp och Valle för att bokstavligen ”lösa” problemet i ”Nelly Rapp och häxornas natt”. Om jag ville berätta för mina elever om Blå Junfrun skulle jag välja Nelly Rapp som utgångspunkt. Läsa boken och prata om häxor. Perfekt!
Tillbaka till Blå Jungfrun igen. Carl von Linné besökte ön på 1700-talet, men han var inte överförtjust. Han tyckte ön var hiskelig. Han beskrev dock den labyrint av stenar som finns på ön. Han kallade den Trojeborg. Det är en fantastisk u-formation med 26 st rader. Man måste gå åt ett speciellt håll. Det sägs att det är lyckobringande att gå genom labyrinten.
Annars är stenarna på Blå Jungfrun inte särskilt lyckobringande, tvärtom! Tar man med sig en sten från ön får man otur ända tills stenen återlämnas.
Vi stod häromdagen och såg ut mot ön när vi besökta Byrums raukar. De är ju också så väl värda ett besök om man någongång kommer till Öland.
