Jamen, vi fortsätter väl med upplevelser i serien Sissis små under att visa. För bara några veckor sedan fick jag nys om något, som jag tyckte var, spännande. I Östergötland, i Gårdeby, på en plats där det enligt alla konstens regler inte alls ska finnas, ligger det en gammal vulkan. Det är inte många som känner till den men den har funnits där i 1,9 miljarder år.
Så starten på denna upplevelse får bli Gårdeby kyrka, i Söderköpings kommun.
Vi parkerade där och gick den sista biten. Mitt emellan gårdarna Össby och Åkerby ligger ett ca två kvadratmeter stort område med peridotit. Berget sticker upp som raukar ur marken och längst åt Åkerby ligger Ivarsberget.
När man läser om peridotit kan man läsa att bergarten finns rikligt i Oman, och i Sverige återfinns den i fjällmassivens högre delar.
Östergötland i allmänhet och Gårdeby i synnerhet har inga fjällmassiv. Ändå finns det här! Det tycker jag är häftigt!
Här finns alltså resterna av en gammal vulkan. Bergarten peridotit består av framförallt mineralen olivin och pyroxen. Lite överkurs kanske, men det kan ändå vara intressant med lite bakgrundsfakta. Peridotit är en ultrabasisk bergart och vanligt förekommande i manteln i jordens inre, och i de djupare delarna i oceanskorpan. Den är däremot ovanlig i kontinentskorpan. Den kan finnas i delar av en bergskedja där den har pressats upp från ett stort djup.
Alltså var här på denna plats en bergkedja för 1,9 miljarder år sedan och då pressades denna bergart upp i dagsljus. Eller åtminstone så högt upp att den nu har blivit synlig.
Att en bergart är ultrabasisk har ingenting med pH att göra utan beror istället på halten kiseloxid.
Uppe på Ivarsberget letade barnen efter vulkanens krater. Jag lät dem hållas! :o)
Området får ju också en speciell flora om man är intresserad av att titta på växter och blommor.
Jag tycker ju att det är mer spännande med sten, jag! Peridotit är starkt sammankopplat med diamanter. Det kan ju vara värt att nämnas! Nu är inte diamantbeståndet så stort just i det här området, men det behöver ju inte barnen få veta.
En viss sorts diamanter bildades nämligen i peridotit. Lång nere i manteln bildades dessa för ungefär 3,5 miljarder år sedan. De har sedan förvarats där nere länge, innan de har flyttats upp till jordens ytan med hjälp av någon vulkanisk magma. Så lär det vara i Sydafrika.
En perfekt diamant är en som har bildats långsamt, består av rent kol, är färglös och är mycket hård.
1905 hittades en gigantisk diamant i Sydafrika. Det var den största oslipade diamant som då hade hittats. Diamanten fick namn efter gruvans ägare Sir Thomas Cullinan. 1907 köptes stenen av regeringen som gav den till den brittiske kungen i 60 års-present.
Men så skulle ju diamanten forslas till London. Säkerhetspådraget var rigoröst. En specialchartrad ångbåt och massor med vakter och så denna extremt värdefulla diamant. Diamanten kom lyckligt till London, men då visade sig att allt var en bluff. Diamanten var bara en glasbit. Den riktiga diamanten hade skickats med posten några dagar tidigare.
(Här skulle jag ta fram världskartan och visa alla platser, med risk för att fastna i den. Men..gör det nå’t?)
Så skulle då diamanten delas upp i mindre bitar och slipas. Detta skedde i Amsterdam och det berättas att kniven av specialhärdat stål gick sönder vid det första försöket, men att stenen vid andra gick i fem bitar. Tillslut var den stora stenen delad i 3 mycket stora delar, 9 ganska stora delar och 96 små. Slipningen tog sammanlagt 8 månader.
De två största delarna fick namnet Afrikas, stora och lilla, stjärna. De finns monterade i de brittiska kronjuvelerna. Afrikas stora stjärna finns i kung Edvard VII:s spira. De sju största, förutom dessa två, finns också i de brittiska kronjuvelerna.
Afrikas stora stjärna var länge den största, slipade diamanten i världen, ända till 1985 då man i samma gruva fann en ännu större sten. Den döptes till Golden Jubilee. Den ägdes av den Thailändske kungen Bhumibol.
Afrikas stora stjärna är också den diamant men letar efter i bordsspelet ”Den försvunna diamanten”.
Diamant är den hårdaste mineralen som förekommer i naturen. I dag kan man framställa några material som hårdare industriellt. Till skillnad från andra ädelstenar är den inte eldfast, vilket gör att diamanter kan försvinna spårlöst i en brand.
De första diamanterna hittades i Indien för över 4000 år sedan. Men det var först på 1400-talet som man kom på hur man kunde slipa diamanterna och då vaknade intresset på allvar. Fram till 1700-talet var det i princip bara i Indien man fann diamanter, i gruvorna i Golconda.
Fröken Sissi 