Rumpelstilskin

Rumpelstilskin är en folksaga nedtecknad av bröderna Grimm. Att jämföra texter är ju otroligt roligt och nyttigt för eleverna. Rumpelstilskin eller Päronskaft som den också kan heta lämpar sig alldeles utmärkt för det.

I korthet går sagan ut på att en fattig mjölnare en dag råkade på självaste kungen. Han kunde då inte låta bli att skryta med sin vackra dotter och påstod att hon kunde spinna guld av halm. Kungen blev förstås intresserad, tog henne till slottet och låste in henne i en kammare fyllt av halm och gav henne order att spinna den till guld före gryningen. Den arma flickan satt där och grät, eftersom detta var en förmåga hon inte alls besatt. Plöstligt öppnades dörrenoch in kom en pyssling, som lovade att hjälpa henne om han fick något i gengäld. Flickan lovade och pysslingen spann och kungen blev förtjust, och tre gånger upprepades samma sak. Tredje natten begärde pysslingen att i gengäld få hennes första barn när kungen gift sig med henne, vilket han gjorde.

När barnet fötts kom pysslingen för att hämta det, men den arma modern bönade och bad tills han gick med på att avstå från barnet om hon kunde ta reda på hans namn. Två gånger missade hon men lyckades tredje gången, ty pysslingen hade i ett obevakat ögonblick avslöjat att han hette Rumpelstilskin eller Päronskaft. ”Det har djävulen sagt dig!” skrek den lille mannen och rev sig själv mitt itu på längden.

HÄR finns sagan nedtecknad att läsa från Unga Fakta, som för övrigt är världens bästa faktasida för barn…

I andra versionen av sagan är hans namn Titteliture, Trillevipp, Vippumbur eller Ripopet Barrabas. I en engelsk variant heter dvärgen Tom-Tit-Tot och är en rolig liten varelse som förtjust viftar på svansen var gång den vackra spinnerskan gissar fel namn.

I en annan saga heter han Ruskväder, och huvudpersonen är där en kung som vill bygga världen vackraste kyrka. Pengarna räcker dock inte till, och då uppenbarar sig en liten fuling som lovar att bygga den precis som kungen behagar, men när kyrkan är färdig måste kungen gissa hans namn. Kungen försöker på allt sätt förhala bygget, men en dag blir det obevakligen färdigt. Kvällen dessförinnan går han ut på en enslig promenad och kommer förbi en grotta där han får höra en dvärgkvinna som i en vaggstång utlovar att snart skall pappa Rustaväder komma med ett kungahjärta åt sitt sockergryn. Nästa dag när Ruskväder tänker avsluta sitt verk med att spika fast kyrktuppen står kungen nedanför och säger: ”Se till att den inte kommer snett Ruskväder”. Då trillar dvärgen ner och går i bitar som glas, och sedan den dagen sitter tuppen snett på världens vackraste kyrka.
Källa: ”Bra Böckers Hexikon” Alf Henrikson, Lars Hansson, Disa Törngren. 1981

Just det här att det finns många olika versioner är ju faktiskt folksagans signum vilket kan vara värt att nämna.

I Östergötland finns en sägen som också har många likheter med den här sagan,

Nästan intill foten av Omberg ligger en gammal stenkyrka vid namn Heda. Sägnen berättar om en ung präst som så gärna ville bygga en kyrka. Det här var innan kyrkorna blev så vanliga i Sverige och jättarna insåg hur mycket de avskydde kyrkklockorna.  Prästen började bygga sin kyrka när en jätte gick förbi. Jätten stod ett tag och tittade på prästen och insåg att bygget skulle ta oroligt lång tid. Han kommer på att han ska utmana prästen. ”Jag bygger färdigt din kyrka på tre dagar, och du får den om du kan lista ut mitt namn annars får jag ta ditt hjärta”. Prästen funderade ett tag, men så han tänkte att det inte skulle vara så svårt att lista ut jättens namn och antog vadet. I början tyckte prästen att det var roligt att se kyrkan växa fram, men vartefter började han oroa sig för att han inte kunnat lista ut jättens namn. När sista kvällen kom var prästen riktigt ledsen och gick en lång promenad upp på Omberg. Bäst som han gick där tyckte han sig höra en underlig sång från underjorden. Han la sig ner på marken och lyssnade uppmärksamt. Det var någon som sjöng för sitt barn och när prästen hörde orden blev han lycklig…

”Sov, sov barnet mitt, imorgon kommer pappa Påvel med prästens hjärta”.

Dagen därpå gick prästen glad i hågen till kyrkan där jätten höll på med det sista på spiran. ”Godmorgon Påvel”, sa prästen. Jätten blev så arg att han vred till spiran och sprang hem till sin grotta vid Ombergs fot.

Här finns det faktiskt en liknande sägnen om Lunds domkyrka…

Å, för kuriosans skull, som ni säkert har märkt att jag gillar, finns det ett alldeles krokigt, mytomspunnet kyrktorn i Chesterfield i England.