Den viktiga högläsningen…

I början av 2000-talet hade jag förmånen att lyssna på en brilliant föreläsare, Monica Wickberg. Hon kom ursprungligen från Tyskland och pratade mycket om hur hon lärt sig det svenska språket. Hon berättade att hon började med att lyssna efter vilka småord vi svenskar använde oss av som Jaha  Mmm Jasså  Aha osv. för att kunna smälta in i ett samtal. Sedan började hon läsa böcker på svenska och utökade på så sätt succesivt sitt ordförråd.

Monica brann också för högläsning. Hon läste alltid högt även när hon föreläste för vuxna. Idag ska ni få ta del av två av de böcker som hon läste högt ur.

Även forskningen visar hur otroligt viktig högläsningen är. Ingvar Lundberg och Mats Myrberg, dessa två guru, skriver:

• 80% av vårt ordförråd kommer från tryckt text.
• En sjuåring har ett ordförråd på ca 5000 – 7000 ord.
• En sjuttonåring som har läst och/eller lyssnat regelbundet på texter har ca 50 000-70 000 ord  i sitt ordförråd.
• En sjuttonåring som inte har läst och/eller lyssnat till texter har ett ordförråd på bara 15 000 – 17 000 ord.

För att klara sitt dagliga liv som vuxen behövs ett ordförråd minst 50 000 ord, för att kunna hänga med i nyhetsändningar, förstå normal tidningstext, instruktioner och annat vi stöter på i livet.

Läsning är otroligt viktigt!

Monica Wickberg läste en bit ur Johanna Spyris bok Heidi. Den är aktuell nu eftersom den har gått som tecknad serie i barnprogrammet Sommarlov.

Heidi bor från början hos sin farfar i bergen. Hon hjälper till att valla getterna på dagarna. Men sedan får hon följa med sin moster till Frankfurt för att vara sällskapsdam åt fröken Klara som sitter i rullstol. Livet där skiljer sig mycket från det fria livet i bergen. Heidi ska få undervisning och läsa sig läsa fast hon inte alls förstår varför. Peter har ju sagt att det är omöjligt att lära sig. Så en dag kommer Klaras farmor på besök. Med sig har hon en fantstisk bok med många vackra bilder.

” – Heidi, sa farmor, nu ska jag säga dig nånting. Du har inte lärt dig läsa för att du har trott på Peter. Men nu ska du tro på mig i stället, och jag säger dig att du kommer att lära dig läsa lika fort som andra barn. Andra barn, som liknar dig och inte Peter. Och tänk  så roligtdu kommer att få när du väl kan läsa! Du ser herden där på bilden. När du kan läsa får du reda på vad det står om honom, vad han gör med fåren och getterna och allt möjligt som han är med om. Nog skulle du vilja veta det, eller hur? Jag lovar dig att du ska få den här boken av mig när du kan läsa.

Heidi hade lyssnat uppmärksamt och nu utbrast hon förtjust:

– Åh, om jag kunde läsa ändå!

– Du kan snart läsa, det märker jag nog, svarade farmor. Men nu ska vi gå till Klara. Kom du, böckerna tar vi med!”

Och så några sidor senare…

”Fru Sesemann gick därpå själv in i läsrummet och verkligen – där satt Heidi bredvid Klara och läste en av berättelserna i sin läsebok. Hon var förtjust och förvånad över att en ny värld öppnade sig för henne. Männsikor och saker trädde ut ur de där svarta små bokstäverna som fick liv och formade spännande berättelser.

När de skulle äta kvällsmat låg den stora sagoboken med de vackra bilderna bredvid hennes tallrik. Heidi såg frågande på farmor som nickade till svar:

– Ja, ja boken är din nu!

– Är den min jämt! När jag far hem också? Heidi hade blivit alldeles röd av gädje. 

– Javisst, för alltid, försäkrade farmor. I morgon ska vi börja läsa den.”

(Heidi, s 120 och 122)

 

Nästa högläsningsbok tillhör en av våra största barnboksförfattare Astrid Lindgren. Det är en av sagorna ur sagosamlingen Sunnanäng Spelar min lind, sjunger min näktergal.

Den här sagan passar bra att läsa om man läser om förr i tiden eller att vara barn för 100 år sedan eller liknande. Malin är åtta år. Lungsoten har tagit hennes mamma och pappa och sockenborna är rädda för att bli smittade, därför kommer Malin till sockens fattigstuga. Malin får följa med Pompadulla på sockenvandringar och en dag kommer de till prästgården.

”Under sina färder med Pompadulla kom hon så en dag till prästgården, och prästfrun gav dem för Guds barmhärtighets skull bröd i påsen och vattvälling vid köksbordet. Men Malin fick något mera den dagen. Just då och där i prästens kök hände det märkliga, hon fick till sitt hjärtas tröst något som var vackert. Där satt hon vid bordet, åt sin välling och visste om inget, då kom genom den halvöppna dörren från kammaren bredvid ord till henne, ord så sköna att hon började darra, när hon hörde dem.

Det var någon där inne som läste en saga högt för prästens små barn, och i all sin ljuvlighet flöt orden ut genom dörrspringan och kom också till Malin. Hon hade inte vetat förut att ord kunde vara så vackra, nu visste hon det, och de sjönk ner i hennes själ som morgondagg över en sommaräng. Ack, hon ville gömma dem hos sig till tidens slut och aldrig glömma dem, med redan när hon med Pompadulla kom hem till fattigstugan, var de försvunna ur hennes minne. Bara ett par av de skönaste hade hon kvar, och dem läste hon tyst för sig själv om och om igen.

Spelar min lind, sjunger min näktergal,

så var orden hon läste, och i deras glans försvann fattigstugans hela armod och elände. Hon visste inte varför det var så, men det var välsignat att det var så.”

 

Tänk om man kunde få alla elever att förstå vilken fantastisk värld som kan öppna sig om man har tillgång till skriftspråket. Lite som Heidi. Å, hur böckerna kan ta oss bort från grå vardag och ta oss med in i en annan värld. Som för Malin.