Trollbunden

Nå’t av det bästa jag visste, och fortfarande vet, var att kunna trollbinda en barngrupp med berättelser. Jag kan inte säga att det fungerade från dag 1 i ettan, men så småningom så brukade eleverna uppskatta alla historier…

Ofta försökte jag koppla berättelserna till närområdet. Så här brukade jag berätta om trollen som bodde i bergen kring Skärblacka, Vånga och Finspång (men det går ju att byta ut)… För det mesta la jag bilderna i en Notebook-presentation och berättade utifrån dem.

Här gömmer sig också ett semestertips! Har du möjlighet att göra ett besök vid grottorna i Trollegater rekommenderas det varmt… Ta på oömma kläder, som är bra att klättra i och på med en pannlampa. Superspännande!

Å, som vanligt finns berättelsen som en powerpoint HÄR!

TROLLEN I BERGEN DÄR DU BOR

Människor som levde här förr i tiden trodde på många övernaturliga väsen. I bergen bodde trollen.

Varje berg hade sitt eget bergtroll. Trollen såg nästan ut som människor. Men man kände igen ett troll på svansen och på de stora spetsiga öronen. Dessutom hade de breda näsor och en överläpp utan det veck som vi människor har. Deras fötter var stora och platta med bara tre eller fyra tår på varje fot. Troll ansågs kunna bli tusen år gamla.

Trollen bodde tillsammans i stora familjer och gillade stoj och fest. Tyvärr tyckte de också om att umgås med människor.

Trollen brukade stjäla mat från människorna – ofta på bröllop och andra stora fester. Genom att sätta på sig specialhattar blev de osynliga och kunde på så sätt smaska ostört medan värd och värdinna kliade sig i skallarna och undrade vart all mat tog vägen … Men egentligen behövde inte trollen stjäla, för de var ju just rika som troll. Djupt inne i sina berg förvarade de högar av silver- och guldtackor. De gömde skatterna genom att förvandla dem så att guldet såg ut som vedträn eller värdelöst skräp.

Trollhålor finns i nästan alla berg men trollens största festplats finns vid Trollegater i Kinda kommun.

Stora grottan, eller Stora festsalen, är den mest spännande att krypa ner i. En pil visar var ingången är.

Första delen kan vara lite besvärlig, men sedan kommer man ner i Stora festsalen. Den ser ut som en egyptisk gravkammare. Väggarna och taken är jämna och släta. Den ena väggen är tapetserad med en ojämn beläggning. När den blir fuktig blir den röd. Väggen blir blodig. Det är minnen från trollens tid. Deras fester var så vilda och så blodiga att väggen färgades.

Andra grottor är Jojes hål, Grytet, Metkroken, Hästskon och Långa hålet.

Troll, dom gjorde man också bäst i att akta sig för. Det värsta som kunde hända var att man blev bergtagen. Då blev man intagen i trollens värld och fick sitta där tills värdfolket behagade släppa ut en. Detta kunde påskyndas genom att man inte åt eller drack av det trollen ställde fram. Allra bäst var det förstås att be en bön eller sjunga en psalm. Då kunde man bli utsläppt fortare än kvickt. Men det gällde att vara försiktig just när porten öppnades för trollen försökte då ofta sticka den bergtagna med sina spjut. Men många blev aldrig sig själva igen efter att ha varit bergtagna. På det här sättet förklarades psykiska sjukdomar.

Ville det sig riktigt illa kunde en familj få en bortbyting. Det var ett barn som inte var mänskligt, utan bytts ut av troll eller älvor, mot familjens riktiga barn. Barnet var förtrollat så det liknade det riktiga barnet.

Det fanns olika sätt att avslöja bedragaren, och om man lyckades byttes barnet snabbt tillbaka till det äkta barnet.

Det finns sagor om mödrar som misstänkte att deras barn var en bortbyting som företog märkliga uppgifter för att få bedragaren att avslöja sig. En kvinna kokade gröt i ett litet äggskal och rörde om med en grantopp tills trollet utbrast ”Sju ekeskogar har jag sett växa upp, och sju har jag sett ruttna ner, men aldrig har jag sett så stor visp till så liten gryta!”. Husfrun tog då bortbytingen på bakspaden och tänkte skjutsa in den i ugnen, då plötsligt dök en trollkvinna upp och bytte barnen och menade att ”Så ont hade jag aldrig kunnat göra med ditt barn som du tänkte göra med mitt!” och försvann sedan på ett ögonblick.

TROLLEN I FINSPÅNG

Det var en varm natt i slutet av juni, en magisk natt, midsommarnatten. Midsommarnatten var speciell förr i tiden eftersom alla skogens, bergens och sjöarnas väsen var särskilt aktiva denna natt. Man skulle  akta sig för att bada för att inte råka ut för Näcken. Flickor skall också plocka sju, eller som i Kimstad nio, sorters blommor, helst vid ett vägskäl, klättra över nio gärdesgårdar och lyckas man sedan somna utan att yppa ett ord lär man i drömmen kunna se sin tillkommande. Ja, alltså den man skulle gifta sig med.

Vi hade denna natt smugit genom Trollkäringeskogen i Flasbjörke norr om Finspång till ett alldeles speciellt berg. Trollens berg. Trollen är skygga. De aktar sig för solljus. Det är inte så ofta de visar sig, men på midsommarnatten dansar de vilt till tonerna av trollsångerna. Ju närmare vi kom desto tätare blev dimman. Så såg vi ljusen från deras lyktor och kändesdoften av deras mat. En viss oro gnager i magtrakten. Vad äter egentligen troll? Å kommer vi att kunna hålla oss gömda?

Vi var alldeles i närheten av hällen där trollen dansade på midsommarnatten. Det var en obeskrivlig syn. Troll överallt som dansade vilt till musiken i månens sken.

Vi ville ju se trollen, men egentligen skulle man akta sig allt vad man kunde!

Om man nu mötte man trollen ute kunde man klara sig från dem genom att springa tvärs över fårorna i en åker. Då kunde inte trollen följa, eftersom det bildades korstecken på åkern! Stål skyddade förstås. Det skyddade mot allt övernaturligt. Man kunde också betala tull när man gick förbi trollberget. Men vissa hävdade att man tvungen att vara född under spöktimmen för att kunna se troll.

Det var omöjligt att se troll mitt på dagen, de avskydde nämligen dagsljus. Men när det började mörkna smög de sig ut, särskilt ofta på torsdagsnätter. Det enda som kunde förgöra ett troll var blixten, och därför brukade de förvandla sig när det såg ut att bli oväder. Men det hjälpte inte alltid. Varje gång det blixtrade gick det åt några troll ute storskogarna.

De gamla asagudarna Tor och Oden jagade trollen. När blixten slog ner i ett berg hade folktron genast en förklaring: Det bodde förstås troll i berget och sådana kunde guden Tor som sagt inte tåla utan kastade sin hammare mot deras boningar.

Nuförtiden ser man inte så ofta troll. Detta sägs bero på att Tor utrotade dem redan i början av 1900-talet.