Tänk att i början av 1900-talet hade Norrköping sitt egna, lilla Skansen. Det låg i Kneippen, som på den tiden var ett eget litet samhälle, och hette Hultet.
Eller ja, från början byggdes det till Norrköpingsutställningen 1906. En 1700-talsstuga från Kvillinge flyttades till Syltenområdet och runtomkring den byggdes ett Skansen i miniatyr.
Men så när denna glada sommar år 1906 var över, ville ingen ha kvar nöjesparken. Allt skulle bort efter utställningen. Ett gäng med tegelbruksdisponenten Adolf Berglund i spetsen köpte hela härligheten. Allting placerades vid det vatten- och utsiktstorn som Werner Northun hade ritat och byggts på Stolpberget i Kneippen 1897-1898. Runt området restes en två meter hög tegelmur med snedställt tak av plåt. Innanför muren byggdes serveringspaviljonger, dansbana och friluftsscen.
Precis som på Skansen i Stockholm fanns det djur på Hultet. En vilsen räv irrade omkring i en bur och strax intill lufsade en björn bakom galler.
Här fanns apor och grävlingar, en dovhjort och några rådjur.
Man hade till och med en livs levande säl som simmade omkring i en balja, men han fick flytta. Det blev för dyrt och krångligt att byta vatten åt honom varje dag.
Det här var såklart ett paradis för barnen. Betänk att det här var långt innan Kolmårdens djurpark fanns. Barnen köade glatt och förväntansfullt, för att få ta en ridtur på Hultets åsna eller källarmästare Lindbergs ponny. En ridtur kostade 5 öre.
Flera av den tidens kända, svenska artister gästade den lilla nöjesparken och dess rödmålade friluftsscen. Ernst Rolf uppträdde där redan 1913 och sex år senare spelades Värmlänningarna med Brita Hertzberg i rollen som Anna.
Den tidens ståuppartister, bondkomikerna, var förstås omåttligt populära. Ett gott skratt förlängde livet redan på den tiden.
Mycket exotiska och publikdragande var också de märkliga hypnosseanser, som regelbundet drog in på scenen. Utövarna fick inte kalla sig för hypnotisörer, utan något så tjusigt som ”experimentalpsykologer”. En av dem var ”Dalu Axella”, som egentligen hette Axel Dahlqvist, från Hudiksvall. Han hade en förmåga att få folk att dansa med kvastskaft liksom i trance, han kunde till och med inbilla två karlar att de var ”fästeman och fästemöa”. Han hade dock sina knep. På dagarna gick han runt bland Norrköpings ölhallar och övertalade gästerna att komma till Hultet på kvällen, där han behövde offer för sina experiment. De ställde gärna upp, efter att ha fått ett par öl och ett par kronor och gjorde precis som Axel lärt dem …
Men så kom beskedet att Borgs villastad, ja, hela socknen, skulle tillhöra Norrköping. Det var bäst så, tyckte Norrköpingsborna, för det var dyrt att driva detta lilla samhälle. Sammanslagningen skulle ske årsskiftet 1935-36.
Men vad skulle då hända med Hultet? Det var egentligen ingen som orkade underhålla parken, och de som bodde runtomkring var rädda att det skulle bli för stökigt om alla Norrköpingsbor skulle börja komma. Så 1935 bestämdes att parken skulle rivas. Husen, ja till och med den gamla ryggåsstugan från 1700-talet, scenen och dansbanan blev till ved. Tornet skulle också rivas för det var gammalt, instabilt och dåligt förankrat, sa man. Jo, pyttsan! Den 8 januari 1936 inleddes rivningen, men, den blev inte så enkel som man tänkt sig. Byggnaden visade sig nämligen vara kärnfrisk och stod envist emot de första försöken. På Villastadsskolan hängde skolbarnen i fönstren för att se på rivningen. Efter flera timmars väntan var de tvungna att återgå till skolarbetet. Det var några Kneippbor som tvivlade på uppgifterna att tornet var i så dåligt skick, som det sades. En tobakshandlare gick i trapporna och hoppade så tungt han kunde på varje trappsteg. Det var inget fel på de trapporna. Men inget hjälpte, till slut var tornet och alla andra byggnaderna borta. Allt som finns kvar idag är några grundrester av muren, några trappsteg i berget och rester av syrenbersåerna, kvar av Norrköpings Skansen.
Fröken Sissi 