Varggrop

Förr i tiden var människorna livrädda för vargen. Så rädda att de inte ens kallade den vid namn. De använde ett noanamn, som Gråben eller Tasse. Fast egentligen är även ordet varg ett noanamn för ulven, som är det äldsta namnet.

Precis sådär som trollkarlarna i Harry Potter inte nämner Voldemort vid namn utan kallar honom ”ni vet vem” eller ”mörkrets herre”.

I sagorna som berättades på kvällarna var vargen en av de onda. Som i exempelvis Rödluvan eller Tre små grisar.

Det värsta var nog ändå varulven. Varulven var en människa som genom magi förvandlas till en vargliknande gestalt.

Nåväl, vargar skulle fångas och dödas. Redan i Östgötalagen från 1200-talet fanns bestämmelser om hur vargen skulle jagas. Senare i Kristoffers landslag från 1442 preciserades skyldigheterna ytterligare. Bönderna skulle ha fångstgropar, fångstnät och andra fångstredskap. Om de inte deltog i jakten fick de böta. Alla var tvungna att delta, utom prästen, klockaren och ensamma kvinnor.

I NT från den 23 mars 1831 står att läsa att det fällts 33 st vargar under det senaste året.

Den sista vargen i våra trakter dödades 1854 med förgiftad åtel (föda). På 1970-talet ansågs vargen vara utrotad i Sverige, men 1977 dök den upp igen i norra Sverige. Troligen samma väg som vargen kom till Sverige när inlandsisen försvann för sådär en 10 000 år sedan.

Men…för de minsta barnen skulle jag plocka med mig Astrid Lindgrens bok Nya hyss av Emil i Lönneberga. Och så lite fika förstås. Så skulle jag ta med dem till en varggrop. Den närmaste grop i min närhet finns vid Roxtorp i Stjärntorp.

Varför ta med Emilboken då? Jo, Emil gräver en varggrop i sista kapitlet och hoppas på att fånga en varg.

”Här kom nu Emil och Alfred och Ida intet ont anande uppför sista backen med sin kälke och hörde plötsligt borta från Emils varggrop några tjut som kunde få blodet att stelna på vem som helst. Lilla Ida blev blek, och hon längtade i den stunden mycket efter sin mamma. Men inte Emil! Han gjorde ett bocksprång av vildaste fröjd.

”Det har kommit en varg i min grop”, skrek han. ”Oj, var har jag mi bysse?”

Tjuten blev värre och värre ju närmare de kom. De ekade runt hela Katthult så man kunde tro att skogen var full av vargar som svarade på den fånga vargens klagoskrik.

Men Alfred sa: ”Det var ett konstigt läte på den vargen! Hör!”

Och de stod stilla i månskenet och lyssnade till vargens hemska ylande.

”Hjälp, hjälp, hjälp”, tjöt han.

Då lyste det i Emils ögon.

”En varulv”, skrek han. ”Sannerligen tror jag inte att det är en varulv!”

Med ett par skutt var han före de andra fram till gropen. Och där såg han vad det var för en varg han hade fångat. Ingen varulv alls utan bara den eländiga Kommandoran! Emil blev rasande, vad hade hon i hans grop att göra! Det var ju en riktig varg han ville ha.”

ur Nya hyss av Emil i Lönneberga, s. 147-149.

Ja, det var Emils varggrop. Jakt med fångstgrop har funnits sedan stenåldern, men det förbjöds i Sverige 1864.

Just vid det här tillfället fick jag sällskap vid varggropen. Inte av varg som tur var utan av hjortar.