Förra helgen hade jag den stora äran att vara talare på Vånga hembygdsdag. Vad ska man prata om då? Ja, i mitt fall fick det bli lite av den resan i historien som jag gjort. När jag först kom i kontakt med Vånga i Östergötland var det lite av ett svart hål. Men så började jag att arbeta på skolan i närheten och fick levandegöra traktens historia för eleverna.
Vångas historia handlar till stor del om bergsmännen, gruvorna, gruvfogden, hyttorna, masugnarna, masmästaren, kolarna, milorna och så vidare.
Men jag började förstås delvis i sagornas värld. Människorna i forna tider trodde att varje plats hade sin egen beskyddare. I skogen fanns skogsrået, i hemmet fanns hustomten och i berget fanns gruvfrun. Hon kunde visa sig i olika skepnader. Ibland som en vacker kvinna, ibland som ett djur. I Vångas gruvor visade hon sig som en liten, tjurig grå gubbe. Det gällde att hålla sig väl med gruvfrun eller gruvgubben, i det här fallet. Gruvgubben kunde visa var järnet fanns. Han kunde varna för ras. Så det var bäst att lyssna.
Det fanns två stora gruvområden, Storgruvefältet (Stora gruvan) och Glansgruvan. Stora gruvans järnmalm var av mycket god kvalitet. Den gamla Hennegruvan gav till och med ”det bästa stål som Sverige vankar”. Den kallades även för ”Vånga stålgruva”. Gruvan var redan 1640 mer än 55 meter djup. Några år senare var den hela 120 meter djup. Gruvan drevs till 1794.
Arbetet i gruvorna var farligt. Det visste människorna som arbetade där. Varje morgon bad arbetarna en bön innan de påbörjade sitt arbete: ”
”Wi tacka Dig, barmhärtige Gud, för de håfvor och den wälsignelse, som Du på denna orten utur djupa jorden och hårda hälleberget mildeligen förlänat hafwer. Wi bedja Dig, att Du wärdes dessa håfwor yttermera gifwa, wälsigna och bewara, och Din nåd förläna, att dem med tacksägelse bruka, Ditt heliga namn till ära. Wärdes, milde Gud!
Med wisdom, nåd och kraft utrusta alla dem, som wårda dessa bergverk, att de må sina ombetrodda tjenster wäl förstå och förrätta. Bevara för skada och förderf alla dem, som uti djupa jordens rum arbeta, och gif dem nåd, att de alltid må hafwa Dig för ögonen, till kropp och själ befalla sig i Dina händer, städse besinna den fara, hwaruti de swäfwa, och således, om något dödligt dem påkomma skulle, wara wäl beredde att saligen skiljas hädan: genom Din son, Jusum Christum, wår Herra. Amen”
Bönen är hämtat ur ”Christelig bönebok” och fanns i vissa upplagor av psalmboken.
Men trots bönen hände det många olyckor. En natt 1673 när de höll på och eldade nere i Restadgruvan blev Gruvgubben ovanligt orolig. Det knäppte sprakade och small i berget. Och rätt som det var skrek Gruvgubben. ”Gå upp för jag släpper.” Men de fortsatte arbeta. Efter en stund skrek han igen. ”Gå upp för jag släpper.” Men de brydde sig inte om det då heller. Då skrek han en tredje gång. Då svarade en gruvdräng: ” Ja, släpp då, om du inte orkar hålla emot och låt det bli tyst sen.” Sen rasade hela taket in.
Gruvdrängen hette Nils Larsson och var son till Lars Olofsson i Restad. Han blev ihjälslagen av stenarna i det där raset 1673. Hans svåger Anders Eriksson från Kolstad, som var skomakare, dog också. Anders begravdes den 24 oktober. Han blev bara 30 år.
Även för de andra yrkesgrupperna runt gruvan var arbetet hårt. Å, människorna var vidskepliga, även om kungen krävde att bara skulle tro på en gud. I skogen fanns skogsrået och hon kunde hjälpa kolarna i sitt arbete om de var snälla med henne. Skogsrået såg ut som en vacker flicka, framifrån men bakifrån såg hon ut som ihåligt gammalt träd.
Anders Persson är kolare i Grensholmskogen i Vånga. 1686 bor han i Arlebrunn tillsammans med sin fru och sina barn. Den minsta är nyfödda pojken Per. Två månader på hösten och två månader på våren bor han vid kolmilan i skogen och tillverkar träkol.
För att få träkol täckte man en hög av ved med jord, torv, gräs och sand och sedan tända milan (på fackspråk säger man värma milan). Inget syre fick komma in. Då satte förkolningen igång.
Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i kolarkojor. Veden i botten blev långsamt förkolnad.
KOLVAKTAREN (Dan Andersson)
del av dikten
Röken kväljer kvävande,
nät av ångor vävande,
het och stark och frän.
Kolen kallna klingande,
knäppande och ringande,
i höga svart hoparna
vid askbeströdda groparna
emellan frusna trän.Långa äro stunderna
långt i ödelunderna,
mil från folk och hus.
Rävarna gå jagande,
skallen gnälla klagande
som hungergråt från skogarna
och hagarna och slogarna
och frusna hedars grus.
Det finns berättelser om hur skogsrået hjälper kolare, men också hur hon lurar dem vilse för att få dem för sig själv.
En kväll nära jul satt kolaren vid sin mila vid elden. Det var isande kallt och han frös så att han skakade. Det var så kallt att vattnet i vattentunnan frös till is. Då ställde han tunnan över elden och gick in i kojan för att värma sig.
Efter ett tag hörde han hur tunnan ramlade ner. Han skyndade sig ut, men tunnan hade inte alls ramlat. Den stod kvar. Däremot hade det börjat brinna i botten. Helt säkert var det skogsrået som hjälpt honom och varnat honom för elden.
Fröken Sissi 