Marmor är en omvandlad (metamorf) stensort. Från början var det kalksten som under hög temperatur och högt tryck omvandlas till marmor. Ren marmor är vit. Olika föroreningar ger marmorn sin färg. Östergötland är mest känd för sin gröna kolmårdsmarmor.
Marmor består till största delen av mineralet kalkspat, som också finns i droppstenar (stalaktiter och stalagmiter), alabaster, dolomitmarmor och carraramarmor.
Marmorbrottet vid Stjärntorp i Vånga har en marmor som är av kolmårdstyp.
Brottet upptogs i början av 1950-talet men syntes öde efter bara några år. I början av 1960-talet återupptogs det dock för tillverkning av plattor till Stockholm Centralstation.
Även altaret och golvet i koret i Vånga kyrka är tillverkat av Stjärntorpmarmor.
Färgen på Stjärntorpmarmorn är ljusgrå till vit med gröna och gulbruna fläckar och flammor. Det kan också finnas gula och svagt röda toner.
På skrotstensupplaget kan man se hur stenen ser ut.
Marmor leder värme dåligt och och känns därför kall när man tar på den. Marmorns släkting den vita alabastern känns däremot varmare.
Alabastern har en spännande historia. Maria Magdalena, Jesus nära vän, i bibeln avbildas ofta med ett alabasterkrus med olja eller balsam. Det kommer av att hon smorde hans fötter. Tack vare det blev han Messias/Kristus, som betyder ”den smorde”.
Det finns många spekulationer om Jesus och Maria Magdalenas relation. Det är inte heller helt klart vem personen Maria Magdalena var. Dan Brown har en fantastisk beskrivning i ”DaVinci-koden”…
Det finns fler marmorbrott vid Vånga, men Stjärntorp är det största. Brotten vid Rökstorp, Sjöhagen och Säterhyddan, Doverstorp är också av kolmårdsmarmortyp. Sedan finns det brott vid Lenbergsvik som har en annan typ av marmor.
Den äldsta kända marmorn i en kyrka är dopfunten i Östra Eneby-kyrka från 1200-talet i kolmårdsmarmor.
Fröken Sissi 