Fridfull jul!

Hur har ni haft det i jul?

Ja, jag tror jag ska låta Gerda Antti få beskriva sin bästa jul för att ge lite perspektiv. Den här historien har följt mig genom åren och den har varit tänkvärd varje år. I år har jag dock varit sämst på att följa det som historien går ut på… Så kan det gå ibland!

Hur har ni haft det i jul?

Ja, det finns ju ingen som säger att de har haft det tråkigt. Det törs ingen, för på julen s k a man ha trevligt, inget att snacka om. Och ju mer folk man har varit ihop med, desto trevligare har man haft och desto människovänligare är man.

En taxichaufför jag åkte med i storstan sa att han skulle köra hela julen. ”Först köpa julklappar åt ungarna för tietusen var, och sen ha morsan och svärföräldrarna och svägerskorna hemma, nä, det klarar jag inte. Och så vara trevlig hela tiden. Nää, jag ska köra.”

Den julen jag minns bäst är den då jag var 17 år och var ensam hemma. Mamma och brorsan skulle fara till de andra syskonen, jag skulle vara hemma och elda.

Det var i Norrland och det var norrländskt kallt, 30 kalla grader. Det gick åt ved. Med lätt hjärta vinkade jag av släkten vid tåget och gick hem för att förbereda min jul.

Det var några dagar före julafton. Jag började med att först göra hål med fingret i julklapparna för att se om det var något vidare med dem. Sedan började jag bära in ved.

Det fanns en vedlår i köket. Det man bäst kände igen den på var att den alltid var tom. Vedlåren var alltid tom och slaskhinken var alltid full. Det kändes som en Naturens egen ondskefulla obegripliga sammansvärjning.

Det var två kakelugnar och köksspisen som jag skulle hålla liv i. Det gick åt mycket ved. Jag bar in och bar in, köksgolvet fylldes av prydliga gula travar, litet grann fick jag också plats med i de två rummen.

Sen bakade jag vetebröd med mer gott i än vad mamma kostade på sig. Det blev ett vetebröd med mer tyngd än lyft i, precis som jag ville ha det.

Sedan började jag äta av skinkan, för den blev ju inte bättre av att ligga. Det var jag däremot övertygad om att jag skulle bli, så jag låg. Jag eldade, läste, åt och låg. I en dubbelottoman, med den extra sängen uppfälld och använd som serveringsbord. Där dukade jag opp med smörgås, böcker och kaffe och skinkan med förskärare och med vetebrödet. Aldrig förr hade jag fått vara i en sådan frid och ro. Ingen som tjatade, ingen som störde, bara höra på radion och läsa och dåsa.

Efter övervägande fann jag det inte nödvändigt att ta in julgranen som stod nedstucken i drivan utanför. Den stod ju bra där den stod. Förresten fick den knappt plats för all veden.

Grannarna kom och tyckte synd om mig och bjöd mig in till julens gemenskap. Till värmen behövde de inte bjuda in mig, för var det någon i byn som hade det varmt så var det jag.

Jag hade julefrid i övermått. Till sist tyckte jag inte heller det var nödvändigt att klä på mig. Ut med slaskhinken och ut på dass var det bara att ta kappan. Man skulle inte krångla till det när det gick bra ändå.

Och bra gick det tills mamma kom tillbaka.

Jag kunde aldrig få henne att förstå hur bra jag hade haft det. Och hon kunde inte få mig att förstå det där med Skammen.

Skammen att inte ta in julgranen som stod ute i snön sa att alla kunde se den. Skammen att bära in halva vedbon bara för att jag var för lat att gå opp ur sängen när den tog slut. Skammen att bara äta skinka och vetebröd och kaffe i flera dagar. Skammen att inte vara tacksam och gå till grannen när de nu hade varit så snälla och bett. Skammen att inte sopa opp sågspån och brödsmulor och hålla snyggt omkring sig.

Krocken var total, men den vunna julfriden glömde jag ändå aldrig.

Gerda Antti

Jag tycker att detta är underbart! Å, lite av vad jag brottats med hela mitt liv… Min närmaste familj har alla tider tyckt att jag är lat! Jag har uppskattat att göra ingenting! Men sedan kan människor som jag bara är bekant med fråga hur jag hinner allt? Det är en gåta! Men kanske hinner jag för att jag tar det lugnt mellan varven, laddar batterierna liksom. Som lärare var det nödvändigt. Det var så galet intensivt i perioder, men ibland, ganska sällan, men ibland fanns det möjlighet att göra ingenting och då gällde det att passa på!

God Jul alla! Jag hoppas att ni fått känna någon form av julefrid, åtminstone för en kort stund!