Sveriges största flyktingläger

Det måste vara nutida, kanske du tänker. Men så är inte fallet! Vid Mo gård i Doverstorp, utanför Finspång i Östergötland, finns resterna av det som en gång var just det största flyktinglägret. Närmare 8000 personer bodde i olika omgångar i lägret.

Å, idag i ett härligt vårväder tog jag med mina grabbar dit. Här är historiens vingslag som de fick möta.

Under andra världskriget fick den svenske diplomaten och Röda korsets viceordförande Folke Bernadotte i uppdrag att försöka befria så många skandinaver (norrmän, danskar och svenskar) ur de fruktade tyska koncentrationslägren Auschwitz, Ravensbruck och Bergen-Belsen som han bara kunde. Folke Bernadotte var barnbarn till kung Oscar II och blivande gudfar till vår kung Carl XVI Gustaf.

Till sin hjälp hade han 250 personer och 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser. De har senare gått under namnet ”vita bussarna”.

Folke förhandlade med SS-chefen Himmler och fick tillstånd att föra ut skandinaver ur koncentrationslägren. Men med sig i de vita bussarna smugglade de också människor från andra länder som behövde komma därifrån.

Till exempel lyckades de föra ut 1500-2000 polska kvinnor som den 6 maj 1945 kom till tågstationen i Norrköping. De var i ett fruktansvärt skick. Många av den bar på smittsamma sjukdomar som tyfus och tuberkulos och de var alla utmärglade. Flera kvinnor vägde bara 35 kg eller mindre. Flera hade splitterskador och alla led av ohyra. Extra beredskapssjukhus öppnades i två skolor för att försöka tillgodose deras behov. Men en del av dem var för sjuka för att överleva.

De fördes sedan till flyktinglägret i Doverstorp. Lägret byggdes 1944 för att ge bostad åt en mängd estniska familjer på flykt undan den sovjetiska Röda armén. Fram till våren 1945 passerade ca 6000 estniska flyktingar genom lägret. Sedan kom alltså dessa polska kvinnor.

Lägret bestod av ett hundratal baracker. Här fanns matsalar, badhus, tvättstugor och vattenverk. Här fanns också lägerexpeditionen och arbetsförmedling. Lägret var från början inte inhägnat men när dessa kvinnor kom var det tvungen att avgränsas på grund av smittorisken. Lägret påminde mer om en liten stad än ett läger, med ett undantag, här fanns vaken vatten eller el framdraget. Vattnet fick hämtas i tappkranar och byggnaderna värmdes med kaminer.

En del av dessa kvinnor valde att stanna i Sverige, andra emigrerade till framför allt USA och Israel.

Idag finns inte mycket av lägret kvar, mest fundament och ruinen efter badhuset. Potatiskällaren finns kvar i sin helhet. Men platsen är ändå väl värd ett besök. Den har flera historiska storheter att berätta.

Här är en skiss över lägret. Vill du besöka det går det bra att parkera vid Mo gård och sedan gå mot udden till vänster om gården.

Av de många barackerna finns bara grunder kvar.

Vid siffran 1 och 2 låg lägerexpedition och arbetsförmedling. Vid 3:orna låg de två stora matsalarna. Av dessa byggnader finns inget kvar.

Vid 4:an låg vattenverket.

Några av de tappkranar för vatten kan du också hitta i skogen.

Vid 5:an låg badhuset med den finska bastun. Av det finns bastuns grund kvar.

Å alldeles i närheten av badhuset låg potatiskällaren som faktiskt finns kvar i sin helhet och med byggnadsåret inristat i fasaden.

Har du aldrig varit här rekommenderar jag starkt ett besök.